Det värdefulla språket
Jag har engagerat mig i att sprida och försöka öka statusen för fantasy skriven på svenska sedan 2013. Det känns otroligt kul att genren får alltmer uppmärksamhet och att det publiceras böcker i en ökande takt. Tyvärr finns fortfarande ett motstånd och jag vill dela med mig av mina tankar om saken.
Många föredrar att läsa på engelska för att de tycker vissa genrebaserade uttryck låter töntiga på svenska. Jag tror att det har med ovana att göra. Överlag så använder många engelska ord och uttryck även i dagligt tal fast det finns utmärkta ord på svenska.
Anledningarna till att fantasy i Sverige har blivit synonymt med böcker på engelska är flera. Under 90-talet översattes ganska mycket, men förlagen visste inte riktigt hur de skulle hantera genren. Klassisk high fantasy består ofta av tjocka böcker i långa serier.
Förlagens första misstag var att dela upp tegelstenarna i två delar vilket gjorde läsarna förvirrade. Första boken slutade alltså mitt i vilket resulterade i en väldigt konstig läsupplevelse.
Det andra misstaget var att inte se till att de tidiga böckerna i serien fanns kvar i handeln när nya delar kom. De läsare som verkligen gillade en serie orkade heller inte alltid vänta på översättningen och köpte den engelska versionen istället.
Försäljningssiffrorna sviktade och slutet på serierna kom ofta inte ens ut på svenska. Med de förutsättningarna är det förståeligt att många helt gick över till att läsa de engelska utgåvorna. Följden av det blev så klart att ännu färre översättningar gjordes.
Jag förstår att många hellre läser på originalspråk förutsatt att man behärskar det. Det jag tycker är otroligt trist är att det fortfarande finns så många som inte vill läsa fantasy som är skriven på svenska. Det är synd för det finns väldigt mycket bra att välja bland.
Svenska är ett vackert och uttrycksfullt språk som, tvärtemot vad vissa påstår, är väldigt ordrikt. Det finns människor som kämpar för rätten att få tala sitt eget språk så jag kan inte förstå den nonchalans som faktiskt finns. Som andra generationens sverigefinne ser jag saken ur flera perspektiv.
När jag var barn på 70-talet ansågs det fult att tala finska och den gamla rasläran om att bland andra finnar och samer var lägre stående än de fina skandinaviska ”raserna” levde kvar bland de äldre. På den tiden ansågs det också skadligt för barn att vara tvåspråkiga.
Mot den bakgrunden lärde jag mig aldrig finska mer än några ord och fraser. Jag kunde aldrig prata med min mormor och morfar eller mina fastrar och farbröder i Finland. Än i dag kommunicerar jag med mina kusiner på engelska. Jag saknar tillgången till ett språk som är en del av min släktidentitet och det är delvis därför jag brinner för svensk fantasy. Språk är inte bara ord. Det är kultur och historia. Det är rötter till tidigare generationer.
I Sverige finns numera fem erkända nationella minoritetsspråk: finska, samiska (som består av flera språk), meänkieli, romani chib och jiddisch. På grund av tidigare förtryck kämpar nu flera grupper för att återerövra det som tillhör dem.
I världen kan svenska räknas som ett minoritetsspråk. Att jag behärskar det både i tal och skrift tycker jag inte är ett dugg töntigt utan bara superhäftigt och fint. Eftersom det är mitt första språk och det jag använder när jag tänker kan jag beskriva känslor, dofter och miljöer med exakt rätt ton och nyans.
På kvällarna pluggar jag finska i ett försök att äntligen få full tillgång till det andra språket som jag växte upp med men aldrig lärde mig.
