Okej, det kanske är en lite vilseledande rubrik. Det här är inte någon lista över mina favoritlåtar. Det jag menade var snarare att skriva om musiken i fantastiken, men nu när du vet det behöver jag ju inte hitta på en ny rubrik.

Det går knappast att tänka sig Star Wars, Dr Who, NeverEnding Story eller någon av de andra storverken utan sin musik men de har den orättvisa fördelen av att vara produktioner med både ljud och bild.

Får musiken ens plats i en fysisk bok?

Ja!

För egen del är det något jag funderar över eftersom jag arbetar på en bok där Näcken har en framträdande roll och dessutom har jag ett framtida bokprojekt som egentligen är en slags musikal. Tydligen har jag gett kontrollen över mitt författarskap till någon slags inneboende frustrationshungrig självplågare. (Där ser man, det ÄR terapi att blogga!)

Hur som helst, även om författaren hör musiken i huvudet, är det en helt annan sak att beskriva den. Är texten för angelägen att få med varenda detalj blir det lätt ointressant att läsa, men är det för svepande försvinner poängen. Efter allt arbete vore det förstås tråkigt om alla bara hoppar över musikstyckena.

Som jag ser det finns i huvudsak tre olika sätt att skriva musik på. Det första är att skriva ut sångtexten och hoppas att läsaren i alla fall uppfattar rytmen om än inte melodin. Det andra är att beskriva hur det låter (antingen rakt av eller genom liknelser). Det tredje är att beskriva hur den som lyssnar på musiken uppfattar/reagerar på den. Det går förstås att blanda mellan sätten också, för som författare vill jag så klart att läsaren får komma så nära känslan i just det där ögonblicket som möjligt.

Fast lätt är det inte att skriva musik i bokform och värre blir det inom fantastiken. Där kan de helt påhittade kulturerna och varelserna vara så annorlunda från oss att deras ideal och förmåga gör deras musik nästan obeskrivlig. Hur blir det med musik som mänskliga öron inte hade kunnat uppfatta? Hur blir det om aliens rörs till tårar medan människorna på skeppet kryper ihop i fosterställning och försöker slita öronen av sig? Hur blir det om det inte ens finns människor i berättelsen? Vem som har tolkningsföreträde till musiken hänger till en del på berättarperspektivet, men det behöver också bli trovärdigt för läsaren och helst vara möjligt för den personen att relatera till.

Det förklarar kanske varför så få vågar sig på det? Bland våra svenska fantastikförfattare har framför allt Lupina skrivit flera böcker där det förekommer musik, och jag tycker verkligen att hon har lyckats göra det riktigt bra!

Vad tycker du; funkar det att läsa musik i en bok? Har du funderat på om det finns skillnader i hur musik fungerar i fantastiken jämfört med mainstream? Har du koll på fler ”musikförfattare” att tipsa om?

Hela havet stormar på sociala medier – se till att muta in din nya plats!

Sociala medier, en sån underbar uppfinning! Via dem kan vi hålla kontakt med släkt och vänner som bor långt bort, men de ger oss också möjlighet att hitta personer som vi delar intressen och hobbies med, och bilda nästan som små egna samhällen med. Och för oss som tycker att det är lättare att formulera tankar och åsikter i skrift finns förstås ytterligare mervärden.

För oss som skriver böcker – och inte ger ut dem på stora förlag med etablerade kanaler för reklam och försäljning – ger sociala medier dessutom en fantastisk möjlighet att nå ut till potentiella läsare och knyta kontakter med andra som är i samma sits som vi själva. Facebook har sedan länge sidor, en möjlighet för ett företag, en förening eller annat, att posta sin egen information rakt ut i flödet. Både instagram och tiktok har etablerade hashtags (#bookstagram och #booktok) och communities för bokläsare och författare. Att finnas där erbjuder en helt annan möjlighet att nå ut än att stå på mässor och marknader några gånger om året.

Men, som det brukar påpekas: Om du inte betalar något för produkten så är det du som är produkten. 

Närvaro på sociala medier kostar oss normalt sett inte mer än själva verktygen för att kunna vara där, alltså telefon eller dator, i alla fall så länge vi inte betalar för större räckvidd. Istället betalar vi med att de som äger plattformarna får info om oss och att de kan sälja reklamplats, om inte till oss så till andra. Och även om vi små författare kanske får sålt en och annan bok via facebook, tiktok och instagram, så är det några få företagsägare borta i USA som blir rika på affären. 

Och det vore ju en sak om de bara blev just rika.

Men när de använder sina pengar till att stötta Trump, när de monterar ner faktagranskning och arbete med mångfald, rättvisa och inkludering på sina företag, då är det dags att tänka om. För även om vi gärna vill nå läsare och andra författare så ska vi inte sälja ut oss. 

Vi som skriver – kanske extra mycket vi som skriver fantasy, science fiction, dystopier och liknande – drivs ofta bland annat av att vi vill visa på alternativa verkligheter. På hur dåligt det kan bli under fel förutsättningar, och hur bra världen skulle kunna vara. Och hur gärna vi än vill sälja våra böcker, så är det dags att se om sitt hus nu. Leta alternativ. Var kan vi finnas istället, för att nå ut med våra böcker och interagera med likasinnade?

Det som är bra är att det finns alternativ. Det finns en hel värld av decentraliserade sociala medier, kallat Fediverse/Fediversum. Där kan vem som helst (med tillräcklig kunskap) starta en server, stor eller liten, och de olika servrarna ”pratar” sedan med varandra via ett gemensamt protokoll. Exempel på detta är Mastodon (som ungefär motsvarar twitter/X i formen) och Pixelfed (som är mycket likt instagram i upplägget). Det sägs att det även finns en fediverse-variant av tiktok på gång (under namnet Skylight). Fediverse innebär dock att du som användare behöver välja en server för ditt deltagande. 

Om det känns för komplicerat finns istället Bluesky, som också är en variant på twitter. Väljer du bluesky är det fortfarande ett företag som håller i trådarna, på en centraliserad plattform, men det har i grunden samma uppbyggnad som exempelvis mastodon. Fördelen med bluesky är att det är enklare, vilket innebär att du sannolikt hittar fler av dina gamla kontakter där. Och du slipper Meta. 

Flytten pågår redan. Både från instagram och facebook är det alltfler som skaffar konton på framför allt bluesky och pixelfed. Vi som vill diskutera böcker och skrivande börjar hitta varandra via taggar som bland annat #svenskabooksky.

Det kommer att vara stökigt ett tag, innan vi hittar de nya formerna. Och det är förstås läskigt att överge en plattform man kan och där man har flera tusen följare. Men vi behöver inte stressa. Var och en kan ta det i sitt eget tempo. Det viktiga är att våga ta det första steget. Skapa konton, muta in sitt eget lilla område på de nya plattformarna. Börja lära sig hur de funkar och börja följa folk. På det sättet är du redo när just du känner att nej, nu vill jag inte tillbringa en dag till på de här techjättarnas plattformar. Glöm inte att göra inlägg på de ”gamla” plattformarna om var folk kan hitta dig.

Och vi hjälps ju åt! Det är vi bra på i bokkretsar: att stötta, visa upp varandras böcker, tipsa om vem man ska följa, och så vidare. Det fortsätter vi med och lägger lite extra krut på nu.

Orkar du ett steg till? Då är mitt tips att du skaffar en egen webbplats. Att ha något du bestämmer helt själv över är inte så dumt i denna tid.

Författarna Anna Jakobsson Lund och Lupina Ojala samtalar om varför de har valt att ge ut sina böcker på eget förlag. Annas förlag heter Annorlunda förlag och hon ger enbart ut sina egna verk. Lupina driver Catoblepas förlag och publicerar även andra författare i liten skala.

Den här inspelningen gjordes i februari 2023.

Även om verklighetsflykt kan vara nog så viktigt så har jag mer och mer kommit att fundera över vad jag vill förmedla genom mina böcker, mer än ren underhållning. Att berätta andra berättelser än de som utspelar sig i verkligheten är ett måste för förändring. Och en förändring behövs. Därför blir jag trött när kvinnor våldtas och förnedrad i fiktiva berättelser – måste vi upprepa det i evinnerlig tid, som det värsta brottet? Det ristas in i samhället bokstav för bokstav och ord för ord (eller bilder på film och tv). Även i Fantasy, där företrädesvis den manliga hjälten, besöker bordeller lika lättvindigt som att ta in på värdshus. Utnyttjandet av kvinnor blir till en kuliss, deras utsatthet inte mer än en stunds förströelse.

Annah Nozlin: Ett samhälle är sina berättelser

Får man då inte skriva om brott som begås mot kvinnor? Som exempel tycker jag att Henrik Wolgast gör ett starkt jobb i sin vampyrroman Bita den hand som slår. En del av intäkterna från försäljningen av boken går till den ideella organisationen Talita och deras arbete med att hjälpa kvinnor ut ur prostitution och trafficking. Genom hela berättelsen känner läsaren kvinnornas smärta, rädsla och vanmakt. Jag som läsare önskar att alla utsatta kvinnor skulle bära på en vampyrgen och kunna hämnas sina förövare. Även Millenniumtrilogin visar Lisbeth Salanders smärta och utsatthet, vilket bär berättelsen.

Också ömsesidiga och kärleksfulla sexscener tycker jag måste finnas i ljuset av vilket samhälle karaktärerna lever i. Konsekvenserna kan bli väldigt olika beroende på de sociala och medicinska förhållandena runtomkring.

Jag läste för ett litet tag sedan Gail Carrigers bok The Heroine’s Journey (Hjältinnans resa). Hon beskriver en tydlig men enkel skillnad mellan hjältens och hjältinnans resa (hjälten eller hjältinna har inte med biologiskt kön att göra):

• Hjälten: I can’t trust others
• Hjältinnan: I must (dare to) trust others

Kvinnan i hjältens resa blir ofta ett objekt som antingen ska undvikas för att hon försvagar eller håller kvar hjälten, är ett pris som ska vinnas eller uppnås och som tredje alternativ någon att hämnas för. I hjältinnans resa finns plats för många fler aktiva karaktärer med olika egenskaper. Jag har på senare år gått från att se hjältens resa som en mall till något som i sin renaste form inte är önskvärd. Efter att uppdraget är slutfört eller äventyret rotts i hamn vill jag ha en bättre värld. Inte en där hjälten är förstörd. Kan inte dikten få bära hopp om en bättre värld? Om den inte går att formulera i ord, hur ska den då kunna genomföras i verkligheten?

Just inom fantastiken har vi möjligheten att spränga verklighetens ramar och konstruera något annorlunda, förhoppningsvis bättre. Hitta nya vägar utanför upptrampade hjulspår.

Jag blir glad när Anna Jakobsson Lund skriver om mina böcker: ”Annah skriver fantasy som får en att vilja rädda världen, och naturen.” Jakobsson Lund är en författare med bred representation i sina böcker och ett patos för den lilla människan mot makten.
En läsare hörde av sig efter att hon läst min fantasyroman ”Ekens dotter” och berättat hur hon gått ut i skogen och kramat träd efteråt.

Det finns de som tycker att man inte ska blanda in moralkakor i berättelser och det finns många fall när det inte görs bra, men att inte ta ställning är enligt min mening fegt. Att fortsätta upprepa gamla sanningar är som att gå runt i ett par väl ingångna skor och att inte fundera över vad berättelsen uttrycker är lathet. Alla berättelser förmedlar och befäster sanningar vare sig man vill det eller ej, så frågan är vad vill du att just din berättelse ska säga?

Lever jag då som jag lär? Säkert inte alltid, men jag försöker att skaka av mig den grå kappan av invanda kulturella förväntning och göra något som känns bättre att ha på sig och gå runt i. Det är upp till betraktaren om jag lyckas.

Annah Nozlin

På Annahs hemsida kan du läsa mer om hennes böcker och författarskap: nozlin.se

Det här är mitt första blogginlägg någonsin. Så vad ska jag skriva om på en författarblogg? Litterär revolution förstås!

Frida Hallberg: Litterär revolution!

Precis som Lupina är jag fantasyförfattare med eget förlag. För ska man få någonting gjort måste man göra det själv. Fantastik är min hjärtegenre och ser det som mitt uppdrag att frälsa Sveriges vuxna läsare med magisk litteratur. För jag är övertygad om att även vuxna människor behöver sagor.

Länge har jag fantiserat om att ge ut andra författare som vidgar verkligheten. Just nu utbildar jag mig till förlagsredaktör och skaffar mig tillräckligt mycket kött på benen för att göra det bra. Nästa år tar jag första steget. Då kommer mitt förlag att ge ut en bok av en annan författare!

Jag får äran att jobba med Ifiyenia Hyde och hennes manus I hand med min syster. Berättelsen följer Miranda som är, precis som jag och Ifiyenia, en lågmäld rebell. En dystopi som bryter mot förväntade regler. Etablissemanget vet inte hur de ska behandla en sån bok. I vilken hylla ställer vi den? Vilka köpare ska vi rikta in oss på? Finns det ens såna läsare? Den följer ju inte reglerna! Vuxna läser väl inte sånt?

Litteraturvärlden är under omvandling. Vi som inte är välkomna in skapar en egen värld. Problemet är att läsarna inte hunnit med att hitta dit än.

Förra året var första gången jag hörde: Åh, vad roligt med svensk fantasy. Vid flera tillfällen. Förhoppningsvis betyder det att vår värld börjar bli synlig, att man inte längre måste leta upp en hemlig portal för att hitta in.

Ett av problemen med att vi som motas i dörren till den rådande litteraturvärlden och inte ges resurser och möjligheter, är att många manus ges ut innan de är färdiga. Utgivningsföretag och hybridförlag jagar människor som drömmer om att hålla sin egen bok i handen. Det finns undantag, jag vet, men de flestas koncept handlar sällan om att framställa en bra produkt. De tjänar pengar på författarna – inte läsarna. Och är man oerfaren vet man inte hur bra ens bok faktiskt kan bli. En bok ska inte ha potential – den ska vara färdig.

Vem är då jag att avgöra om ett manus är färdigt?

En författarvän sa: Måste något vara perfekt för att få finnas?

Det är en väldigt bra frågeställning. Svaret är naturligtvis nej. Tänk vad mycket fantastiskt vi skulle missa då. Dessutom skulle det inte finnas några människor på jorden. (Vilket i och för sig inte vore helt fel). Men jag anser att en text som ska publiceras och läsas förtjänar att nå sin fulla potential. I slutändan handlar det som alltid om smak, men jag föredrar om mitt val styrs utifrån typ av berättelse och stil – inte huruvida texten kommer till sin rätt eller inte.

Innehåller manuset för många ord, kommer inte kärnan fram. Upprepas samma meningar och förklaringar för många gånger tröttnar läsaren och känner sig i värsta fall dumförklarad. O.s.v. Det finns många sätt att förbättra en text. Ett manus är värt att bli så bra det kan.

En annan frågeställning som känns aktuell är: Måste någonting vara säljbart för att få finnas?

De etablerade förlagen svarar ja – trots att Romanen inte drar in sina egna pengar. Den lever på litteraturstöd från staten och försäljningen av s.k. genrelitteratur. Ja, inte fantasy förstås – den lilla genren rör de inte ens med tång.

Om pengarna får styra kommer litteraturen bli enkelspårig(are). Jag har svårt att tro att det inte finns en längtan efter bredd och alternativ. Förutsättningen är att någon faktiskt ger ut de böckerna och att de som letar vet var de finns.

Så mitt koncept är: Med osäljbara böcker som nått sin fulla potential skapar vi en litterär revolution.

Är ni med?

Från och med i vår kan ni anlita mig som lektör, redaktör och skrivhandledare!

Mina böcker hittar ni på nätbokhandlarna eller på min hemsida: www.faglarforlag.se

På mitt Instagramkonto @frida.hallberg.forfattare kan ni lyssna på mitt livesamtal från 9/10 med Ifiyenia om hennes manus och skrivande.

Jag har fått den stora äran att skriva ett gästinlägg på Lupina Ojalas blogg. Tänker att jag då inte bara vill ta upp mitt eget författarskap, med fem tryckta böcker bakom mig, utan också reflektera över min roliga uppgift som korrekturläsare för Seraf förlag.

Astrid Ahlberg: Livet med fantasylitteratur

Först mitt eget skrivande. Det är nu drygt tio år sedan jag gav mig på det där med att skriva själv, ivrigt påhejad av min syster, min mest hängivna supporter. Lusten hade väl funnits ibland även innan dess, men jag hejdades alltid av tanken varför ge sig på att skriva själv när det finns så många andra som gör det bättre? Jag trodde också att det inte skulle finnas någon spänning i att själv hitta på handlingen.

Den första tanken var förstås helt rätt – att det finns massor av mer begåvade författare – medan den andra var helt fel. Jag upptäckte snart att skrivandet blev ett skapande där jag själv inte hade en aning om vart det skulle ta vägen. Som om karaktärerna tog över och styrde mig rätt ut i terrängen, utan vare sig karta, kompass eller gps. Det finns ju tydligen i grova drag två sätt att skriva böcker. Antingen sätter man bara igång med en mycket lös idé om handlingen. Eller så börjar man med att noggrant skapa ett ramverk, en tydlig stig där man redan från början vet var man ska hamna, hur det ska sluta. Jag hamnar definitivt i den första kategorin. Säkert delvis på grund av min medfödda lathet. Det är så mycket enklare.

”Allihop tillhör genren fantasy, min absoluta favorit.”

Min första bok, Porten, blev tjock, alltför omfångsrik tycker nog många. Ändå kände jag mig inte klar. Det blev både en direkt fortsättning, Delad identitet, och en avslutande del, Kvinnan med silverhåret. Den sistnämnda handlar inte om silverhåriga pensionärer, långt ifrån … De äldre huvudkaraktärerna dyker inte upp förrän i min femte bok De svarta tornen. Däremellan kom en annan fristående bok med titeln Den tunna hinnan.

Lite kort om handlingarna i dessa. Allihop tillhör genren fantasy, min absoluta favorit. Jag ger mig gärna hän åt föreställningen att det finns parallella världar. En annan favoritidé är tankens kraft, alltså förmågan att rent mentalt påverka andra.I Porten-trilogin råkar en ung flicka, Miranda, passera genom en port i skogen och hamnar i en annan, parallell värld. Inte alltför olik vår. Där saknas det trollkarlar, drakar, alver, dvärgar och andra Tolkieninspirerade ingredienser. Mitt mål var att det nästan skulle kunna hända, på riktigt. Miranda är dock speciell genom sin övernaturliga förmåga att känslomässigt påverka både djur och människor.

I Den tunna hinnan utforskar jag hur det skulle vara att vakna blind och utan minne. Det var mycket spännande att reflektera över! Tanken att det skulle kunna vara möjligt att kommunicera utan ord, alltså tankeöverföring mellan olika medvetanden, ville jag också utforska. Här även tvärs igenom den tunna hinnan mellan parallella världar, därav titeln.

I min femte och senaste bok De svarta tornen återkommer jag igen till det där med parallella världar, vilka bara somliga individer kan förflytta sig mellan. Nu valde jag att låta huvudkaraktären vara en äldre kvinna. Även sådana kan behöva uppleva både äventyr och romantik.

Så långt om vad jag har skrivit. Nu om hur. Jag tänker att det kan vara en hårfin skillnad mellan ett originellt, konstnärligt, målande vackert eget språk och ett som mest bara känns konstigt, tillkrånglat och halvt obegripligt. Jag har en bild av mitt eget skrivande som en välnött ledstång intill en trappa. Är det knoppar på ledstången – som det i alla fall förr kunde vara i skolor där de vuxna inte ville att barnen skulle åka kana på stången – tvingas man stanna upp och fundera, och förhoppningsvis imponeras av skickligheten hos författaren. Men språket kan också vara som en ohyvlad ledstång som bara ger flisor i handflatan … Själv vill jag skriva osynligt eftersom jag inte behärskar konsten att skriva som en nobelpristagare. Så min ledstång ska vara så hal och len att man knappt märker när den glider under handen.

Som korrekturläsare har jag svårt att avhålla mig från kommentarer på språket utöver de rena grammatik- och slarvfelen. Det är så himla roligt att föreslå små ändringar i formuleringarna som – i mitt tycke då förstås – bidrar till en vackrare, mer läsvärd upplevelse. Underbart givande! Som att putsa lite extra på en nästan blank silverpokal. De manus jag får i min hand är redan bearbetade flera gånger via samspel redaktör-författare så jag bidrar bara med den sista biten.

Jag har en annan bild av författande som jag vill avsluta inlägget med. Det är detta med detaljer i miljöerna. Jag ser det som en julgran. Är den helt oklädd förutom några futtiga kulor och enstaka ljus, blir den inte värd att beundra. Är den så överklädd att själva granen knappt syns vänder man sig också bort. Sedan är förstås smaken olika, där några läsare tröttnar och hoppar över detaljrika beskrivningar, kanske andra försjunker och njuter, fulla av beundran.

Jag håller på att skriva en roman. Den har ingen titel än, för titlar är jättesvårt och oftast något jag värker fram när berättelsen är klar, men jag kallar den ”älvromanen” eftersom den handlar om älvor. Jag började jobba med den 2015. Sedan blev den liggande, jag plockade upp den, arbetade om den totalt, jobbade vidare. Efter ett tag kände jag att det här funkar inte alls, jag får inte ihop berättelsen, så då arbetade jag om den igen. Jag bytte från första till tredje person samt lade till två berättarperspektiv, och först då lyckades jag skriva klart det första utkastet, i början av juli 2021.

Andrea Grave-Müller: Att redigera en roman

Jag har mest skrivit noveller tidigare. Alla mina tidigare påbörjade romanprojekt har stupat någonstans i utkastfasen när jag gått vilse i intrigen, inte hittat ut och sedan lagt undan projektet i brist på tid och engagemang. Det kunde nog ha hänt med min älvroman också om jag inte av ren envishet bestämt mig för att den här gången SKA det bli en färdig roman av det, jag VÄGRAR lägga ner ännu ett projekt.

Och hur det nu är så sitter jag här med ett råmanus på 140.000 ord.

Men – som alla som någonsin på allvar försökt skriva något med ambitionen att det ska bli bra vet – ingen roman är klar efter första utkastet. Nu börjar redigeringen – den roliga biten!

Jo, för jag är en sådan där författare som tycker bättre om redigeringsfasen än råmanusfasen. Vi är en minoritet verkar det som, men jag träffar på fler och fler som håller med om att det är ganska skönt när man fått ur sig historien och har en text att jobba med. Det är då man kan se tydligare vad man behöver göra, det är då man kan gå in och flytta runt, jobba med struktur och dramaturgi, finslipa, välja ord, lägga in antydningar, allt det där som åtminstone jag tycker är så svårt när man skriver ner allt för första gången och inte riktigt har i huvudet vad som redan är skrivet och hur det ska bli. Även om jag har jobbat mer och mer med synopsis för varje skrivprojekt jag har påbörjat (mer om det en annan gång) så vet jag aldrig riktigt vad som ska hända förrän jag har skrivit ner det. Jag har svårt att veta vart handlingen bär av i förväg och jag tycker dessutom det kan vara vansinnigt svårt att komma på vad som faktiskt ska hända, vad utgången av varje given situation bör vara och hur jag kan få fram den bästa möjliga berättelsen ur mina uppslag.

Samtidigt så har jag ju mest redigerat noveller tidigare. Noveller är förstås mycket enklare att få överblick över eftersom de är så mycket kortare, men å andra sidan har de utmaningen att bara det nödvändigaste får vara med, annars blir de för långa. Så beskrivningar, karaktärsutveckling, miljöer, bakgrunder, allt sånt behöver komma fram med så få ord som möjligt för att undvika att en fjärdedel av novellen blir en infodump eller sammanfattning av tidigare händelser. I romanen kan man breda ut sig, gå in i detaljer och låta saker ta rejält med plats, vilket är ganska härligt, men det betyder ju också att textmassan man ska få ordning på i slutet kan kännas oöverstigligt svårhanterad.

Mitt första steg för att få någon form av helhetsuppfattning var att skriva ut alltihop som en pdf-fil och mer eller mindre sträckläsa vad jag skrivit. Inget stopp för anteckningar, inga kommentarer i marginalen, bara plöja igenom texten. Jag gillar att göra så för att få den där helhetsbilden av vad jag har att jobba med. Vad känns bra, vad känns dåligt, vad funkar, vad behöver ändras? Att läsa allt i ett svep ger mig en bild av hur berättelsens dramaturgi fungerar, med vändpunkter och dramatiska höjdpunkter och dessutom upptäcker jag snabbare om något berättas dubbelt, på flera ställen, om tonen i berättelsen och språket förändras, om karaktärer beter sig inkonsekvent och annat som sticker ut. Så det är det jag gjort i veckan som gått, min sista semestervecka den här sommaren.

Och hur gick det då? Håller det hela?

Jovars, det var inte så illa. Huvudintrigen håller ihop, även om det är en del att putsa och fixa med i slutet. Det finns flera scener jag är riktigt nöjd med. Karaktärerna funkar. Däremot behöver den viktigaste bihandlingen arbetas om rejält, vissa grundupplägg i den fungerar inte så bra och om jag ändrar på det påverkas hela den delen av historien. Och så finns det förstås massor av andra saker att ta tag i – oavsiktliga infodumpar, mindre inkonsekvenser i världsbygget, finslipande av personporträtt, rent språkliga missar. Småsakerna, som stavfel, kommer sist, det är ju ingen idé att rätta stavfel på en scen som kanske ändå kommer att skrivas om eller strykas. Så mitt första steg nu är att ta tag i den där bihandlingen som måste arbetas om.

Det känns som mycket jobb, men det ska bli roligt också. I slutet av råmanusfasen kändes det som att romanen var det värsta någon någonsin försökt skriva och som att jag lika gärna skulle kunna lägga ner alltihop, men nu vet jag att det är visst inte så illa och jag är övertygad om att jag kommer att få ordning på det här.

Nyfiken på att höra mer om redigeringsprocessen? Jag och Lupina Ojala kommer att ha en serie livesändningar på Instagram där vi pratar om redigering, med början onsdag 1 september. Följ mig, Lupina och Catoblepas förlag för uppdateringar:

@andreagmauthor
@catoblepasbooks

Idag tas denna denna blogg över av mig, Magic Frigren! Jag är författare, serietecknare och videoskapare. Jag ska berätta lite om min debutroman.

Magic Frigren och Transformationen

Transformationen är en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Jag har alltid fascinerats av människans tro på och dragning till det osynliga genom tiderna. Andlig tro, symboler och myter säger så mycket om människans inre och det är alltid där min huvudinspiration finns: i det psykologiska och i relationen mellan människor. Därför ville jag skriva en bok om att hitta sig själv, sin plats i livet och i det större ogreppbara. Transformationen är också ett pusselmysterium och en relationsroman. Själva titeln syftar på den alkemiska filosofin som utgör grundtemat i boken. Alkemi var inte bara ett försök att omvandla bly till guld, utan var i grunden en andlig lära som gick ut på att transformera det egna jaget till sin högsta potential. Alkemin uppstod i det gamla Egypten och har löpt genom historien som en dold röd tråd och inspirerat både modern kemi och den Jungianska psykologin. 

Jag upptäckte alkemi när jag var tonåring och bloggade om det övernaturliga på sajten MissMagicGirl. Den rika symbolvärlden fascinerade mig och där började idéerna för min roman växa fram. Transformationen var en historia som levde inom mig i tio år innan jag höll den i min hand som en färdig tryckt bok. Det är svindlande att se tillbaka på nu. Jag tror aldrig man förändras och utvecklas mer intensivt än mellan 15-25. Så det är verkligen magiskt hur Transformationen var med mig genom alla olika faser och intresseperioder. Den historien gick inte att släppa. Den skulle bara ut! Just nu skriver jag på uppföljaren. Det är tänkt att vara en trilogi. I bok två uppdagas hemligheter som kommer sätta första bokens händelser i ett nytt ljus. Jag ser verkligen fram emot att dela fortsättningen med alla som gillar första boken! 

Årets Swecon, Fantastika 2020, blev som så många andra evenemang uppskjutet pga coronaviruset. Istället kommer det förhoppningsvis hållas i höst. Självklart är vi många som är besvikna, men vi får försöka göra det bästa av situationen. En av hedersgästerna är författaren Eva Holmquist och jag har gjort en mini-intervju med henne i väntan på höstens Fantastika.

Tre frågor till Eva Holmquist

Jag har precis läst Blodskifte. Kan du berätta om hur du fick idén till kattskiftarna och de andra varelserna i boken?

Idén till kattskiftarna kom sig från att jag ville ha ett alternativ till varulvar. Det är klart att det är lättare att lösa sina problem om du kan förvandla dig till en större och starkare varelse. Jag var mer intresserad av hur det var att kunna förvandla sig till ett djur som inte så uppenbart var en fördel. Sedan har jag alltid varit fascinerad av katter så då fick det bli kattskiftare …

Bärskiftare är ju inget udda så där handlade det mer om att den typen av skiftare passade bra in i berättelsen. Varelser som naturligt sågs som monster, men som har andra bottnar… Monstren kom lite av tanken med groteska blandningar av djur och varelser. Typ som experiment som gått snett … De andra varelserna dök upp av sig själva när jag utforskade omgivningarna …

Du skriver mest SF och jobbar med kvalitetssäkring och test av IT system. Hur mycket påverkar din yrkeskunskap innehållet i det du skriver?

Det är svårt att svara på. Sanningen är att alla intressen, erfarenheter och kunskaper påverkar det jag skriver. Mao är det inte bara min yrkeskunskap som påverkar …

En effekt skulle kunna vara att den teknik som förekommer i mina berättelser troligen är mer genomtänkt än vad den annars skulle kunna vara. Samtidigt skriver jag inte hård SF. Jag vill därför inte förklara exakt hur saker och ting fungerar utan mer ge ledtrådar som man kan sätta ihop om man vill. Jag gillar inte långa teknikbeskrivningar. Det uppfattar jag själv som ganska ointressant. En annan sak som skulle kunna komma sig av mitt yrke är att jag funderar mycket på teknikens effekter på samhället och vad i ett samhälle som ger en viss teknikutveckling.

I novellserien om Dani ombord på rymdskeppet Tumanako så kommer nog min yrkeskunskap in mer direkt, eftersom Dani arbetar som programmerare, vilket är något som jag startade min yrkesbana som. I novellerna förekommer också en del felsökning och det har naturligtvis påverkats av min erfarenhet av det.

Kan du avslöja något om ditt nästa skrivprojekt?

Jag har alltid ett gäng skrivprojekt i gång samtidigt i olika faser så ett skrivprojekt blir svårt. Det som ligger närmast utgivning är Jakten på det magiska vapnet som är en urban fantasy som utspelar sig i framtiden i en stad som benämns Fyrstaden. Den är hos sista testläsaren just nu och sedan ska den slutredigeras. Därefter kommer korr och övrigt i produktionsdelen av projektet.

Nästkommande projekt att skriva är andra delen i en urban fantasy som utspelar i ett Jönköping där magin exploderat. En förnovell och första boken är redan skriven. Tanken är att tre stycken delar ska vara klara innan jag släpper första boken. Det är en kortroman och riktar sig ett litet högre åldersspann än i vanliga fall …

Förutom det håller jag också på att idéutveckla andra boken i serien om kattskiftarna.