Jag har valt att inte använda generativ AI i produktionen av förlagets böcker. Jag använder det heller inte när jag skriver och jag publicerar inte texter från andra författare som använder generativ AI.
Bokomslagen är tecknade av en riktig illustratör eller collage skapade av riktiga foton / illustrationer. Jag kommer framöver vara extra uppmärksam på de bilder jag köper från bildbanker eftersom det angivna upphovet inte alltid stämmer.
Vi är flera fantasyförfattare som diskuterar problemen med AI och att vi borde ha en gemensam märkning som är lätt att känna igen. I brist på en gemensam logotyp för att visa att Catoblepas böcker är skapade med mänsklig fantasi har jag designat en egen att använda tills vidare.
Miljöförstöring och stöld från mänskliga kreatörer är två viktiga anledningar till att välja bort generativ AI.
Lupina Ojala Författare och förläggare, Catoblepas förlag
Jag har engagerat mig i att sprida och försöka öka statusen för fantasy skriven på svenska sedan 2013. Det känns otroligt kul att genren får alltmer uppmärksamhet och att det publiceras böcker i en ökande takt. Tyvärr finns fortfarande ett motstånd och jag vill dela med mig av mina tankar om saken.
Många föredrar att läsa på engelska för att de tycker vissa genrebaserade uttryck låter töntiga på svenska. Jag tror att det har med ovana att göra. Överlag så använder många engelska ord och uttryck även i dagligt tal fast det finns utmärkta ord på svenska.
Anledningarna till att fantasy i Sverige har blivit synonymt med böcker på engelska är flera. Under 90-talet översattes ganska mycket, men förlagen visste inte riktigt hur de skulle hantera genren. Klassisk high fantasy består ofta av tjocka böcker i långa serier.
Förlagens första misstag var att dela upp tegelstenarna i två delar vilket gjorde läsarna förvirrade. Första boken slutade alltså mitt i vilket resulterade i en väldigt konstig läsupplevelse.
Det andra misstaget var att inte se till att de tidiga böckerna i serien fanns kvar i handeln när nya delar kom. De läsare som verkligen gillade en serie orkade heller inte alltid vänta på översättningen och köpte den engelska versionen istället.
Försäljningssiffrorna sviktade och slutet på serierna kom ofta inte ens ut på svenska. Med de förutsättningarna är det förståeligt att många helt gick över till att läsa de engelska utgåvorna. Följden av det blev så klart att ännu färre översättningar gjordes.
Jag förstår att många hellre läser på originalspråk förutsatt att man behärskar det. Det jag tycker är otroligt trist är att det fortfarande finns så många som inte vill läsa fantasy som är skriven på svenska. Det är synd för det finns väldigt mycket bra att välja bland.
Svenska är ett vackert och uttrycksfullt språk som, tvärtemot vad vissa påstår, är väldigt ordrikt. Det finns människor som kämpar för rätten att få tala sitt eget språk så jag kan inte förstå den nonchalans som faktiskt finns. Som andra generationens sverigefinne ser jag saken ur flera perspektiv.
När jag var barn på 70-talet ansågs det fult att tala finska och den gamla rasläran om att bland andra finnar och samer var lägre stående än de fina skandinaviska ”raserna” levde kvar bland de äldre. På den tiden ansågs det också skadligt för barn att vara tvåspråkiga.
Mot den bakgrunden lärde jag mig aldrig finska mer än några ord och fraser. Jag kunde aldrig prata med min mormor och morfar eller mina fastrar och farbröder i Finland. Än i dag kommunicerar jag med mina kusiner på engelska. Jag saknar tillgången till ett språk som är en del av min släktidentitet och det är delvis därför jag brinner för svensk fantasy. Språk är inte bara ord. Det är kultur och historia. Det är rötter till tidigare generationer.
I Sverige finns numera fem erkända nationella minoritetsspråk: finska, samiska (som består av flera språk), meänkieli, romani chib och jiddisch. På grund av tidigare förtryck kämpar nu flera grupper för att återerövra det som tillhör dem.
I världen kan svenska räknas som ett minoritetsspråk. Att jag behärskar det både i tal och skrift tycker jag inte är ett dugg töntigt utan bara superhäftigt och fint. Eftersom det är mitt första språk och det jag använder när jag tänker kan jag beskriva känslor, dofter och miljöer med exakt rätt ton och nyans.
På kvällarna pluggar jag finska i ett försök att äntligen få full tillgång till det andra språket som jag växte upp med men aldrig lärde mig.
Filmklassiker! Jag har alltid tyckt om saker, filmer, böcker, byggnader, kläder … ja, det mesta helt enkelt från svunna tider. Fast det är inte helt sant. Det fanns många ideal och åsikter som jag är starkt emot, men det finns det i vår tid också. Nu när jag skriver på ett manus som utspelas på 30-talet passar jag på att frossa i allt jag kommer över från den tiden.
En av min favoritskådespelare är Gösta Ekman (den äldre) och jag har nyss sett ”Kanske en diktare” från 1933. Ekman var en skicklig karaktärsskådespelare och här kommer han verkligen till sin rätt. Han spelar en rockvaktmästare vid namn Filip som inte lyckats alls i livet och som gärna fantiserar ihop historier för att göra vardagen uthärdlig. En kväll kommer den vackra och sorgsna Jane och hennes man till restaurangen och Filip förälskar sig direkt.
Det är en mörk historia. Karaktären Filip är mångbottnad upptäcker jag en bit in i filmen. Jag funderar fortfarande över slutet som kan tolkas på flera sätt. Ekman gör en fantastisk rolltolkning och det är i den här filmen som Karin Kavli debuterar i rollen som Jane.
Gösta Ekman var otroligt produktiv såväl på teaterscenen och som på vita duken. Året innan filmen hade premiär spelade han Filip i den teaterpjäs som filmen är baserad på.
Jag ska prova att äta historiska rätter i en vecka. Eftersom mina böcker och noveller nästan uteslutande utspelas i äldre tider (verkliga eller fiktiva) blir matprojektet en del av mina efterforskningar inför mitt fortsatta skrivande. Självklart måste även hela hushållet äta historisk kost, men det är inga problem eftersom nördgenerna är starka i min familj. Jag kommer inte redogöra för alla måltider vi äter eftersom många recept kommer användas flera gånger, däremot kommer jag dela med mig av de rätter som vi tillagar. Kanske någon blir sugen att testa?
Välling med havre och lök
Först och främst måste jag erkänna att jag gjorde fel. Vi hittade ett recept från en engelsk källa och jag trodde att ”gruel” var ett gammaldags ord för ”porridge” men det stämmer inte. Gruel betyder välling och är alltså mycket vattnigare än gröt. Vår grötvariant av receptet blev väldigt god men i morgon blir det välling istället som det ska vara. Dessutom använde vi valsade havregryn som inte fanns på den tiden så vi ska köpa hem havrekross som blir mer historiskt korrekt. Jag har redan lärt mig flera saker!
Den här rätten var vanlig under medeltid fram till och med 1700-talet. Vad jag läst mig till så var det fattigmansmat och det verkar rimligt eftersom den ska innehålla mycket vatten som är gratis. Den dracks ofta istället för att ätas med sked.
Recept: Havre och lökvälling
Havrekross
Vatten
Lök (vilken sort som helst)
Lite salt
Hacka löken och lägg i en gryta med havregryn och vatten. Koka tillräckligt länge.
Arbetet med nyutgåvorna i min fantasyserie om Yddrios går framåt. Sandhäxan från Irj är helt nyskriven och släpptes i våras. Näst på tur är den lätt redigerade versionen av Tårpilens år som släpptes första gången 2015. Jag har fått ett provtryck men hade tyvärr gjort ett fel med omslaget. Ett nytt prov är skickat från tryckeriet i dag. Jag hoppas att det är som det ska så jag kan lägga en beställning på en upplaga. Tryckningen har finansierats via en kampanj på Kickstarter. Stort tack till er som backat! Ert stöd är ovärderligt.
Med ett skimrande språk öppnar sig Yddrios – en värld där varje fristående bok bär på sitt eget äventyr. Genom oförglömliga karaktärer dras läsaren in i berättelser som både förtrollar och stannar kvar långt efter sista sidan.
Agneta Lind, Colors of Lind
Manuset till Toner av guld har jag också gått igenom. Där har jag snyggat till vissa formuleringar samt strukit några onödiga meningar. Inga stora ändringar, lite finputs bara. Den kommer också komma upp på Kickstarter snart. Det är fantastiska Andreas Raninger som tecknat alla omslagen.
Den bok som står på tur efter Toner av guld är Shessandras hjärta. Omslagssläpp har inte varit än så därför visar jag den inte nu. Jag kan säga så mycket som att Andreas lyckats igen! Det är otroligt fint.
Böckerna i serien är fristående och kan läsas var för sig. Det är olika huvudpersoner i varje bok. Läsaren får vet mer om världen i varje del och en och annan karaktär dyker upp i mer än en bok.
Provtrycket på Sandhäxan från Irj har kommit! Det ser bra ut men några mindre justeringar behövde göras. Bland annat behövde färgerna korrigeras en aning och den inre marginalen i inlagan öka. Det är ett annat tryckeri än det jag brukar anlita som producerar den här boken. På grund av det och att det är en ganska tjock bok blev det lite tajt. Jag tycker själv att det är ytterst jobbigt att läsa mjukband med text som nästan når ända in till skarven.
Justeringarna är gjorda och nya tryckfiler skickade. Nu väntar jag på det nya testet som förhoppningsvis ser ut som det ska och sedan beställer jag en upplaga. Alla som förköpt genom Kickstarter får självklart sina böcker allra först. Det är högsta prioritet.
Den fjärde februari 2025 började som en vanlig dag för de flesta. Ingen, förutom en person, kunde ana att den skulle övergå till en fruktansvärd tragedi. Det är nog få som kommer glömma den här dagen. Sorgen når ända in i hjärtats djupaste vrår.
När det ofattbara sker
Jag var på väg till min mamma i Örebro för att fira hennes födelsedag. På vägen dit passerade jag gärningsmannens lägenhet en halvtimme innan dådet. Det förstod jag efteråt, när adressen blev känd. Allt var som vanligt. Det skulle bli en rolig dag. Hos mamma står radion på. Nyheterna som når oss är ofattbara. En skolskjutning. I Örebro.
Det har tagit flera dagar att processa det som hänt. När Risbergska en gång i tiden var ett gymnasium hade jag vänner som pluggade där. När det blev vuxenutbildning hade jag också vänner som gick där, bland annat en vän som läste in svenska högstadiet och gymnasiet, för att sedan studera vidare till undersköterska. En fantastisk prestation av en person som inte fått mycket utbildning i sitt tidigare hemland.
De här människorna som miste livet hade drömmar och planer. Ville bygga en bättre framtid för sig själva och sina familjer. Jag läste in gymnasiet som vuxen och vet vilket stort steg det är. Godkända gymnasiebetyg öppnar många dörrar för vidare utbildning. Det är början på ett nytt kapitel i livet oavsett bakgrund.
På söndagen besökte jag minnesplatsen. Vi det tillfället fanns varken kungligheter eller politiker på plats, däremot en strid ström av människor som berörts direkt eller indirekt. Värdigt och under tystnad lämnades blommor och tändes ljus. Där fanns också brev och gosedjur.
Jag tände mitt ljus och placerade det på den leriga och ojämna marken. Det lutade sig mot ett annat ljus som för att söka stöd i den svåra stunden. Orolig för att det skulle slockna höll jag ett öga på det. I den stunden var det väldigt viktigt för mig att just mitt ljus brann. Ett märkligt fokus som kanske fungerade som ett litet skydd mot andra, sorgsnare tankar.
När fler ljus tändes och omringade mitt förlorade jag det ur sikte. I sorgen enades vi och blev ett. Jag hoppas att vi kan ta med den känslan in i tiden som väntar oss.
Jag vill framföra mitt allra varmaste deltagande till de anhöriga.
Vem äger ett land egentligen? Är det ens möjligt att äga bitar av den jord som människorna delar med andra djur och oknytt? Är det den folkgrupp som var på plats först som har störst rätt eller de som kom sedan och tog över med våld? Har de som brukar jorden större rätt till den än de som vandrar? Har den rike mer rätt än den utan guld och pengar? Är det Gud som bestämmer och i så fall – vilken gud?
Konflikter om land pågår hela tiden i stor och liten skala. För mig är det i alla fall självklart att jorden är gemensam för allt levande och måste tas om hand. Ingen har rätt att suga ut jordens resurser för egen vinning, men naturligtvis skulle jag bli upprörd om en främling bestämde sig för att bygga ett hus i min trädgård.
Det här med gränser och riken är ett tema i min kommande bok. Medan jag skrev manuset försökte jag sätta mig in i de olika aktörernas situation. SANDHÄXAN FRÅN IRJ utspelas i Yddrios och den här gången i ett land som kallas Irj. Som vanligt i Yddriosböckerna är kejsardömet Tebidiar störst och starkast, fast det betyder inte alltid bäst.
Jag skriver på svenska och jag skriver fantasy. Det har länge funnits ett motstånd bland fantasyläsare att läsa svensk fantasy. Hur många gånger har jag inte hört frasen ”jag läser bara på engelska”. Det synsättet har börjat förändras och jag tror det beror på två saker. Dels det ihärdiga arbete som författare och mikroförlag har lagt ned på att sprida sin utgivning under många år, dels på att det publiceras allt fler högklassiga fantasyböcker skrivna på svenska.
Vikten av ett språk
Personligen kan jag inte alls förstå varför det är bättre att läsa på engelska. Varför inte både och? Jag läser gärna på engelska ibland för att hålla språket vid liv och för att jag tycker det är fantastiskt att förstå fler än ett språk. Svenska är ett vackert och ordrikt språk även om många hävdar motsatsen. Det fungerar alldeles utmärkt för alla genrer.
För mig är det otroligt viktigt med språk och det är ingen slump att jag jobbar med kommunikation, även om vägen dit varit lång. Jag hade fyllt 30 och fått barn när jag påbörjade en utbildning till informationsproducent som jag sedan följde upp med en yrkesutbildning till informationsdesigner. Kort sagt jobbar jag numera med text och grafisk form för tryckta och digitala medier. Författandet är (än så länge) en bisyssla.
Vad har det med svensk fantasy att göra kanske någon undrar? Jo, jag växte upp i en förort med en mindre bra grundskola, ingen av mina föräldrar hade någon högre utbildning, min mamma kom till Sverige från Finland i slutet på 60-talet som arbetskraftsinvandrare. Jag trivdes inte i skolan och gick ut nian med värdelösa betyg. Framtidsutsikterna var inte de bästa.
En ordbok och massa böcker
Jag önskade mig en svensk ordbok när jag var i yngre tonåren. Min mamma var snäll och köpte en till mig. Den står fortfarande i min bokhylla. Med hjälp av ordboken och allt läsande byggde jag upp ett stort ordförråd, utvecklade en hög läsförståelse och lärde mig att uttrycka mig i skrift. Mina föräldrar var med i en bokklubb en period så hemmets bokhylla fylldes av bland annat tidlösa klassiker.
Tack vare mina goda språkkunskaper lyckades jag utbilda mig som vuxen och dessutom starta en konsultfirma inom kommunikation. Det tror jag inte varit möjligt utan tillgången till litteratur redan från barndomen.
Nyansskillnader mellan olika ord, ordföljd, språkrytm, skiljetecken … Det är viktiga beståndsdelar för att öka tydligheten och njutningen av en text. När exakt rätt ord valts för att beskriva en situation eller karaktär fördjupas förståelsen och texten blir levande. Jag vill hela tiden lära mig mer.
Läs det som du tycker om
Genom att läsa och skriva berättelser i en genre som man tycker om utvecklas det egna språket. Fantasy var det jag tyckte allra mest om när jag växte upp och så är det fortfarande.
Läsare nämner ofta att språket i böckerna utgivna av mitt förlag är väldigt vackert och det gör mig otroligt glad. Jag vill verkligen bidra till att sprida läsglädje och höja statusen på svenska språket bland fantasyläsare.
Har du några tankar och åsikter om detta? Skriv gärna en kommentar.
Nyfiken på min firma? Läs mer på hemsidan cinna.se
Vill du veta mer om mitt lilla bokförlag? Kolla på catoblepas.se
Jag har alltid fascinerats av skrift. En massa krumelurer formar ord som bildar meningar som till slut blir berättelser och ibland nya världar. Det är helt otroligt. Om man som jag dessutom har livlig fantasi och genast omvandlar text till bilder i huvudet blir både läsning och författande mycket intressanta upplevelser.
Böcker får eget liv
Varje bok får ett nytt liv för varje ny läsare eftersom ingen har samma minnen och erfarenheter som en annan person. Vi har besökt olika platser, kan referera till olika händelser och uppfattar saker på vårt eget, personliga vis. Det gör att vi tolkar berättelserna som vi läser olika. Testa att be tre personer rita en katt och du får tre olika katter. En person kanske refererar till sin egen katt, en annan till en katt i en film etc. Likadant blir det när vi läser och det tycker jag är intressant.
Snart kommer min senaste bok släppas ut i världen. Hittills är det ett bara ett fåtal som läst den. Skräckblandad förtjusning är det uttryck som bäst beskriver vad jag känner inför det för naturligtvis vill jag att berättelsen ska tas emot väl. Jag har levt med karaktärerna i boken under lång tid och de betyder mycket för mig.
Vis av tidigare erfarenheter vet jag att texten kommer tolkas på sätt som jag själv inte tänkt på och det är spännande. När jag läser recensioner av mina egna böcker händer det att recensenten upptäckt aspekter som jag inte alls avsett. Vid ny genomläsning av texten kan jag oftast se det läsaren lagt märke till och jag får en ny syn på vad jag skrivit. Det är minst sagt helt fantastiskt!
Jag verkligen älskar omslaget till Sandhäxan från Irj. Det är illustratören Andreas Raninger som tecknat den fantastiska bilden. Den passar perfekt för den här berättelsen. Jag längtar så mycket efter att boken ska bli färdig och jag får hålla den i handen.
Det är den fjärde boken om Yddrios och jag tycker att det är enormt roligt att fördjupa mig i världsbygget och lära känna nya karaktärer medan jag skriver. Redan nu börjar nästa bok pocka på uppmärksamhet. Eller rättare sagt, det har den gjort i flera år men jag skriver inte så fort. Manusidéerna hinner radas upp på kö.
Omslagssläppet på Instagram blev väldigt bra tack vare alla snälla bokbloggare, läsare och författarvänner som hjälpte till att dela bild och text. Stort tack till er!
Det här är ett utdrag ur första kapitlet i min kommande bok Sandhäxan från Irj.Vi återvänder till den värld som kallas Yddrios. Den här gången hamnar vi i landet Irj som är beläget söder om det stora kejsardömet Tebidiar. Manuset är fortfarande under bearbetning så texten kan komma att ändras lite grann innan det är dags att skicka till tryck. I den här scenen är det kvinnornas kväll i den lilla byn där huvudpersonen Ne växt upp. En gång varje månvarv samlas kvinnorna för att äta gott, umgås och bli spådda av Mavi som har gåvan att tyda tecken.
När sångens avslutande toner klingat ut lyfte Mavi upp den flatbottnade skålen med vatten. Hukande gick hon runt cirkeln. Kvinnorna drog av sina silverringar från fingrarna med förhoppningar om att få en antydan om framtiden.
Ringarna var breda med snirkliga inskriptioner enligt den egna släktens traditioner. De äldre kvinnorna bar ringar på flera fingrar. Ne hade bara en. Försiktigt lade hon den i vattnet. Trots dunklet i rummet kunde Ne se att Svera rodnade när hon överlämnade sin ring.
Det var knäpptyst medan Mavi med slutna ögon skakade om skålen. Varsamt placerade hon den på golvet framför sig. Förväntan fyllde luften. Kvinnorna lutade sig framåt för att se bättre även om de saknade kunskap om siarkonsten. De försökte se om just deras ring hade hamnat på en synlig plats eller om den doldes av de andras silver.
Mavi satt stilla med slutna ögon. Läpparna rörde sig men inga ljud kom ut ur munnen. Orden var inte menade för människor att höra. När hon var redo öppnade hon ögonen för att se vilka öden som skulle avslöjas den här kvällen. Genom fönstergluggen skymtade den tunna månskäran, silvervit mot den svarta himlen.
Under djup koncentration studerade Mavi ringarnas position. Det tog mycket längre tid än vanligt. Hon knep ihop läpparna och blundade en stund. När hon tittade i skålen igen var det tydligt att något bekymrade henne.
Kvinnorna började oroligt röra på sig. I vanliga fall brukade ringläsningen vara en rolig stund där Mavi berättade vem som kunde förvänta sig ett kommande barn, ett frieri eller ett efterlängtat besök. Skratt och generat fnitter brukade avlösa varandra. Den här kvällen såg Mavi något annat. Hon sa ingenting och det behövdes inte heller. Det var tydligt att något inte stämde.
Mavis axlar var spända och högt uppdragna, händerna hårt knutna. Hennes ansikte visade ängslan och förvåning.
Ne greppade sin mosters hand som oroligt kramade om hennes tillbaka. Förhoppningar om goda nyheter förbyttes till rädsla. Nu förväntade de sig en spådom om kommande katastrofer. Det kunde vara ett dödsfall, eller gudarna förbjude, att årets lilla regn uteblev med påföljden att grödorna inte växte.
Till slut bröt Mavi tystnaden. ”Det är svårt att förstå. Varje ring har hamnat på märkliga positioner som jag inte kan tyda.”
”Vad ser du?” frågade Vona. Bakom henne satt döttrarna Rina och Svera. De såg oroligt på Mavi. ”Är det olycka på väg? Vem av oss kommer drabbas?”
”Jag kan inte tyda ringarna i kväll sa jag.” Mavi var spänd. Hennes hand darrade när hon lyfte skålen. Hon hällde hastigt ut vatten och silverringar på golvet. Kvinnorna stirrade förskräckta på henne.
”Ta era ringar. Jag vet inte varför tecknen är otydliga.” Mavi pekade uppfordrande på silversmyckena. Den stränga ordern följdes av en misstrogen flämtning. Kanten på klänningen hade mörknat av vätan från pölen på golvet, men det brydde hon sig inte om.
De andra kvinnorna såg nu detsamma som Mavi upptäckt och det blev åter tyst. Ne blev kall inombords. Trots att Mavi vårdslöst vräkt ut innehållet ur skålen hade ringarna hamnat i en perfekt cirkel. I mitten låg en ensam silverring. Nes ring.
”Vad betyder det?” frågade Ne med ostadig röst.
Mavi skakade på huvudet. Hon sträckte ut handen för att rafsa om bland ringarna. ”Det betyder ingenting, det var bara slumpen.” Mavi försökte verka oberörd men tonfallet i hennes röst skvallrade om att hon var skakad av vad hon sett.
