Lue från Tårpilens år – en tidig version tolkad av illustratören Gabriella Ragusi. 

”Du måste berätta min historia först.”

Jag ligger kvar i sängen, har knappt vaknat när jag hör rösten. Den är mild men ändå uppfordrande. Jag kisar ut i rummet. Lång och gänglig står han där, skruvar lite osäkert på sig som om han känner sig obekväm med hela situationen. Och det borde han göra också. Han kunde väl väntat tills jag gått upp och klätt på mig.

”Förlåt, men det är lättast att prata med dig här – mellan sömn och vakenhet. Du hör så dåligt annars.”

Jag suckar, men kan inte bli arg. Inte på snälla, finaste Lue. Hans hud är nästan genomskinlig i det tidiga morgonljuset och som alltid förundras jag över hur vackert det är med lila skinn. Uppfordrande tittar han på mig.

”Jag har redan planerat att jag ska skriva Akademien i Vedinra under hösten”, säger jag med så mjuk röst jag kan. Jag vill inte skrämma bort honom.

Han ser besvärad ut, vill inte vara jobbig men det går inte att missta sig på att det han kommit för att säga är viktigt. Lue kommer inte ge sig.

”Den kan vänta. Skriv min historia först. Jag har pratat med de andra och de håller med.”

”Ok, ok, jag skriver din historia först. Du får komma tillbaka och berätta den för mig när jag har något att skriva på.”

Han ler skyggt och börjar lösas upp.

”Men vänta! Vad ska boken heta då?”

Utan att lämna något svar höjer han handen till ett farväl och är sedan borta.