Det här är ett utdrag ur första kapitlet i min kommande bok Sandhäxan från Irj. Vi återvänder till den värld som kallas Yddrios. Den här gången hamnar vi i landet Irj som är beläget söder om det stora kejsardömet Tebidiar. Manuset är fortfarande under bearbetning så texten kan komma att ändras lite grann innan det är dags att skicka till tryck. I den här scenen är det kvinnornas kväll i den lilla byn där huvudpersonen Ne växt upp. En gång varje månvarv samlas kvinnorna för att äta gott, umgås och bli spådda av Mavi som har gåvan att tyda tecken. Boksläpp hösten 2024.

När sångens avslutande toner klingat ut lyfte Mavi upp den flatbottnade skålen med vatten. Hukande gick hon runt cirkeln och kvinnorna lämnade ifrån sig sina silverringar. Ringarna var breda med snirkliga inskriptioner enligt den egna släktens traditioner. De äldre kvinnorna bar ringar på flera fingrar. Ne hade bara en. Försiktigt lade hon den i vattnet. Trots dunklet i rummet kunde Ne se att Svera rodnade när hon överlämnade sin ring.

Det var knäpptyst medan Mavi med slutna ögon skakade om skålen. Varsamt ställde hon sedan ned den på golvet igen. Förväntan fyllde luften. Kvinnorna lutade sig framåt för att se bättre även om de saknade kunskap om spådomar.

Mavi satt stilla med slutna ögon. Läpparna rörde sig men inga ljud kom ut ur munnen. Orden var inte menade för människor att höra. När hon var redo öppnade hon ögonen för att se vilka öden som skulle avslöjas den här kvällen. Genom fönstergluggen syntes månskäran som en leende mun med spetsarna riktade uppåt. Det var den mest lyckosamma tiden under varje månvarv.

Under djup koncentration studerade Mavi ringarnas positioner. Ju längre hon tittade desto djupare blev rynkorna i hennes panna.

Kvinnorna började oroligt röra på sig. I vanliga fall brukade ringläsningen vara en rolig stund där Mavi berättade vem som kunde förvänta sig ett kommande barn, ett frieri eller ett efterlängtat besök. Skratt och generat fnitter brukade avlösa varandra men den här kvällen såg Mavi något annat, det var tydligt. Hon sa ingenting och det behövdes inte heller. Det var tydligt att något inte stämde. Mavis axlar var spända och högt uppdragna, händerna hårt knutna. Hennes ansikte visade ängslan och förvåning.

Ne greppade sin mors hand som oroligt kramade om hennes tillbaka. Förhoppningar om goda nyheter förbyttes till rädsla. Nu förväntade de sig en spådom om kommande katastrofer. Det kunde vara ett dödsfall, eller gudarna förbjude, att årets lilla regn uteblev och med påföljden att grödorna inte växte. Till slut bröt Mavi tystnaden. ”Det är svårt att förstå. Varje ring har hamnat på märkliga positioner som jag inte kan tyda.”

”Vad ser du?” frågade Vona. Bakom henne satt döttrarna Rina och Svera. De såg oroligt på Mavi. ”Är det olycka på väg? Vem av oss kommer drabbas?”

”Jag kan inte tyda ringarna i kväll sa jag.” Mavi var spänd. Hennes hand darrade när hon lyfte skålen. Hon hällde hastigt ut vatten och silverringar på golvet. Alla stirrade förskräckta på henne.

”Ta era ringar. Jag vet inte varför tecknen är otydliga.” Mavi pekade uppfordrande på silversmyckena. Den stränga ordern följdes av en misstrogen flämtning. Kanten på klänningen hade mörknat av vätan från pölen på golvet, men det brydde hon sig inte om. De andra kvinnorna såg detsamma som Mavi upptäckt och det blev åter tyst. Ne blev kall inombords. Trots att Mavi vårdslöst vräkt ut innehållet ur skålen hade ringarna hamnat i en perfekt cirkel. I mitten låg en ensam silverring. Nes ring.

”Vad betyder det?” frågade Ne med ostadig röst.

Mavi skakade på huvudet. Hon sträckte ut handen för att rafsa om bland ringarna och utplåna cirkeln. ”Det betyder ingenting, det var bara slumpen.” Mavi försökte verka oberörd men tonfallet i hennes röst skvallrade om att hon var skakad av vad hon sett.