Den fjärde februari 2025 började som en vanlig dag för de flesta. Ingen, förutom en person, kunde ana att den skulle övergå till en fruktansvärd tragedi. Det är nog få som kommer glömma den här dagen. Sorgen når ända in i hjärtats djupaste vrår.

Jag var på väg till min mamma i Örebro för att fira hennes födelsedag. På vägen dit passerade jag gärningsmannens lägenhet en halvtimme innan dådet. Det förstod jag efteråt, när adressen blev känd. Allt var som vanligt. Det skulle bli en rolig dag. Hos mamma står radion på. Nyheterna som når oss är ofattbara. En skolskjutning. I Örebro.

Det har tagit flera dagar att processa det som hänt. När Risbergska en gång i tiden var ett gymnasium hade jag vänner som pluggade där. När det blev vuxenutbildning hade jag också vänner som gick där, bland annat en vän som läste in svenska högstadiet och gymnasiet, för att sedan studera vidare till undersköterska. En fantastisk prestation av en person som inte fått mycket utbildning i sitt tidigare hemland.

De här människorna som miste livet hade drömmar och planer. Ville bygga en bättre framtid för sig själva och sina familjer. Jag läste in gymnasiet som vuxen och vet vilket stort steg det är. Godkända gymnasiebetyg öppnar många dörrar för vidare utbildning. Det är början på ett nytt kapitel i livet oavsett bakgrund.

På söndagen besökte jag minnesplatsen. Vi det tillfället fanns varken kungligheter eller politiker på plats, däremot en strid ström av människor som berörts direkt eller indirekt. Värdigt och under tystnad lämnades blommor och tändes ljus. Där fanns också brev och gosedjur.

Jag tände mitt ljus och placerade det på den leriga och ojämna marken. Det lutade sig mot ett annat ljus som för att söka stöd i den svåra stunden. Orolig för att det skulle slockna höll jag ett öga på det. I den stunden var det väldigt viktigt för mig att just mitt ljus brann. Ett märkligt fokus som kanske fungerade som ett litet skydd mot andra, sorgsnare tankar.

När fler ljus tändes och omringade mitt förlorade jag det ur sikte. I sorgen enades vi och blev ett. Jag hoppas att vi kan ta med den känslan in i tiden som väntar oss.

Jag vill framföra mitt allra varmaste deltagande till de anhöriga.