Det är nåt visst med Mars
Jag har alltid gillat planeten Mars och känt att det är min planet på något sätt. Ibland kan man se den från Jorden med blotta ögat och då drabbas jag av en svindlande känsla. Så nära, men ändå så långt borta. Röd och vacker skiljer den sig från de andra himlakropparna. Färgen kommer sig av den stora mängden rostat järn som finns både på ytan och i atmosfären. Mars är som de andra planeterna i vårt solsystem uppkallad efter en gud – beskyddaren av Rom. Dess symbol är ♂.
Min födelsemånad är mars, jag älskar färgen roströd, mytologi är ett av mina stora intressen.
I många har har jag burit på en historia där Mars spelar en stor roll. Förhoppningsvis skriver jag ned den en dag men jag har ju så många berättelser som vill ut. Tiden räcker inte till. Vi människor existerar under svindlande kort stund, till skillnad från planeterna som funnits längre än det vi kallar liv. I sci-fi-serier är ofta Mars koloniserad av människor och / eller andra humanoider. Alldeles nyss kändes det som en omöjlighet. Nu verkar det inte vara alltför långt borta. Vem som blir först med att sätta upp en bosättning på den röda planeten återstår att se.
När jag var barn drömde jag om att resa dit, vad jag hoppades på att finna där minns jag inte. Jag vill inte längre resa till Mars men NASA har lovat att ta med mitt namn dit vid nästa expedition. Jag missade möjligheten med sonden Perseverance som gjorde en lyckad landning för några dagar sedan. Det barn som jag en gång var hade storögt och med misstro sett på den framtidssiare som kunnat berätta om detta. Mitt namn. På planeten Mars. Och i denna pestens tid är det väl ett spännande substitut för riktiga resor så gott som något. NASA gav mig ett boarding pass så jag vet att jag har något att se fram emot. Jag önskar att jag kunnat visa det för mig själv som barn, fast någonstans långt där inne finns hon kvar och jag tycker nästan att jag kan höra henne ge upp ett glädjetjut.
Ursprungligen var Mars namnet på en naturgudomlighet. Han synes ha varit gud för alla de fornitaliska stammarna men på så sätt att var och en hade sin. Troligen uppfattades han från början som en jordens gudom, så att han alltefter jordens olika betydelse kunde tänkas dels som vårens och fruktbarhetens, dels som dödens gud. Han var även en spådomsingivelsens skyddsgud, med hackspetten till heligt djur. Han troddes beskydda åkerbruket och boskapsaveln, skydda frukten på jorden samt hjordarna, och åt honom är oxen vid plogen helgad.
Hämtat från Wikipedia