Början till ett författarskap …

Efter väldigt många års uppehåll började jag skriva igen 2012. Korpens öga är en av de noveller som tillkom när jag försökte hitta tillbaka till skrivandet och den fick hederspris i en novelltävling hos SkrivarSidan 2013. Det betydde väldigt mycket för mig att den fick en utmärkelse eftersom jag led av uselt självförtroende. Utan uppmuntran från olika håll hade jag antagligen inte fortsatt skriva trots att det är bland det roligaste jag vet.

Jag har utvecklats rejält sedan jag skrev den här korta berättelsen, men den betyder mycket för mig då den var början på min resa som författare.

Novellen blev tilldelad ett Hederspris i SkrivarSidans novelltävling 2013.
Motivering: Själfullt berättat, berättelsen suger in läsaren och släpper inte greppet

Korpens öga

Över henne kretsade korparna. Flickan hade tillbringat flera dagar på berget som var namngett efter dem, Hravnberget, så hon var van vid deras sällskap nu och de verkade också vänja sig vid hennes närvaro. En stor svart fågel landade på en trädgren inte alltför långt ifrån henne och snart gjorde flera detsamma. De såg inte ut att bry sig om henne men hon visste att hon var iakttagen. Korparna studerade henne med samma intresse som hon dem.

Hon slöt handen om korpklon hon bar som amulett kring halsen och blundade. Tvivlen ansatte henne igen. Tänk om hon aldrig skulle klara det? Kanske var det inte korpen som var hennes djur trots att det var vad schamanen, Varg den gamle, sett vid hennes första namngivningsceremoni. Mitra var namnet hon då fick. Mitra som betyder den väna. Om hon misslyckades nu skulle hon inte få något nytt namn utan måste heta det för alltid. Hon stammade från en lång blodslinje med hamnskiftare och ville inte vara den första som inte kunde förvandlas till sitt själsdjur.

Aldrig skulle hon återvända till stammen om så skedde. Hon skulle vandra längre österut, mot solen, och ingen skulle någonsin få veta något. De skulle anta att hon var död, offer för en tragisk olycka, som ett fall från en klippa. Det fanns många luriga branter här och avsatser som blev farligt hala när det regnat. Åt öster till fanns ett stup så brant att ingen skulle kunna överleva ett fall ned där.

Kanske de skulle tro att hon ramlat vid en av de mindre klipporna och skadats så hon inte kunde samla mat. Långsamt och kvalfyllt hade hon mött svältdöden. Förkrossade av sorg skulle hennes mor och far samla hela stammen för att hedra hennes minne.

Mitra kände ett tryck över bröstet och kippade efter andan. Hon ruskade kraftigt på huvudet för att skingra tankarna och skaka bort den dumma fantasin. Tanken på att skiljas från familjen gjorde alltför ont och hon ville att de skulle vara stolta över henne. Självömkan var det sista hon fick ägna sig åt nu. Sådana tankar är som gift. De gör den starkaste krigare svag. Varg den gamle hade lärt henne bättre. Bestämt stålsatte hon sig mot tvivlen som gnagde inom henne.

“Jag är Korp”, upprepade hon om och om igen i tanken. “Jag är Korp”.

Efter en stund reste hon sig ilsket upp. Hon var inte alls Korp, bara lilla Mitra och hittills hade inget hänt alls. Inte minsta lilla fjäder hade växt ut trots mängder av ihärdiga försök till förvandling.

Om hon bara lyssnat bättre på Varg. Det var bara det att hennes tolfte sommar alltid känts så avlägsen och det var så mycket som var roligare än Vargs lektioner. Men nu var den sommaren här och hon var ensam på Hravnberget för att lära sig bli ett med den stora svarta fågeln.

Törsten ansatte henne så hon gick bort till den lilla källan som varit hennes vattenhål de dagar hon vistats på berget. Hon hukade sig och formade händerna till en skål som hon fyllde med kallt, friskt vatten. Snabbt sög hon i sig vätskan och tvättade sedan ansiktet. Uppfriskad och lugnare till mods satte hon sig till rätta med ryggen mot en tallstam och såg sig omkring. På en lågt sittande trädgren alldeles intill var en av korparna. Så nära hade hon aldrig varit någon av dem förut. Desperat försökte hon åter minnas sin lärares ord, men allt hon mindes var fladdrande fjärilar som hon jagat och blomknoppar hon intresserat pillat på. Trots allt var det något av det Varg sagt som slunkit igenom och som nu kom till henne.

“Tysta sinnet. Var ditt själsdjur.”

Just så hade han sagt och hon mindes att hon tänkt att det var omöjligt, för hennes sinne var aldrig stilla. Tankarna var som den fladdrande fjärilen men Varg bannade henne aldrig för det. Tålmodigt väntade han när hon distraherades av någon insekt som kröp på marken eller fågel som flög över deras huvuden, tills hon återigen vände uppmärksamheten  mot honom, om än bara för en kort stund.

Vid ett av dessa sällsynta tillfällen när hon faktiskt helhjärtat lyssnat sade han: “När du möter din vägledare var bara tyst, både med mun och sinne. Blicka in i korpens öga och låt allt annat omkring dig mista sin betydelse. Var trygg med allt som sker. Var Korp.”

Med ett par djupa andetag lät Mitra sin kropp slappna av som Varg lärt henne. Hon kände tallens skrovliga bark genom tunikans tyg och lät sig uppslukas av nuet. Fågeln var kvar på sin gren och såg oavvänt på henne som om den väntade. När hon såg in i dess öga släppte hon taget om världen runtom. Det enda som fanns var fågelns kloka blick och känslan av total tillit. Efter en stund fick hon impulsen göra korpen sällskap på trädgrenen. Ett behagligt pirrande genomfor henne när hon sträckte ut armarna. De kändes annorlunda än de brukade så hon flaxade prövande med dem ett par gånger.

“Flyg med mig.”

Korpen talade hennes språk. Förvirrad började Mitra putsa sina fjädrar för att lugna sig. Medan den blänkande näbben ordnade några vingfjädrar gick det upp för henne att hon äntligen lyckats.

“Jag är Korp!”

Hon uttalade orden högt och såg förvånat upp på sin vägvisare som lugnt satt kvar på sin plats. När han sträckte ut sina vingar gjorde hon detsamma och unisont tog de några prövande vingslag innan de lyfte mot himlen.

Hemma på boplatsen samlade Varg den gamle hela stammen som han alltid gjorde när viktiga nyheter skulle förtäljas. Förväntansfullt samlades de alla omkring sin schaman för att höra hans senaste varsel. De lyssnade spänt på hans ord och glädjen nådde inga gränser när de förstod att flickan som tidigare kallats Mitra, snart var på väg hem igen. Det var dags att förbereda för stor fest nu när en av stammens barn lyckats med sitt första hamnskifte.