Författaren Annah Nozlin gästar min blogg med ett mycket tänkvärt inlägg.

Även om verklighetsflykt kan vara nog så viktigt så har jag mer och mer kommit att fundera över vad jag vill förmedla genom mina böcker, mer än ren underhållning. Att berätta andra berättelser än de som utspelar sig i verkligheten är ett måste för förändring. Och en förändring behövs. Därför blir jag trött när kvinnor våldtas och förnedrad i fiktiva berättelser – måste vi upprepa det i evinnerlig tid, som det värsta brottet? Det ristas in i samhället bokstav för bokstav och ord för ord (eller bilder på film och tv). Även i Fantasy, där företrädesvis den manliga hjälten, besöker bordeller lika lättvindigt som att ta in på värdshus. Utnyttjandet av kvinnor blir till en kuliss, deras utsatthet inte mer än en stunds förströelse.

Får man då inte skriva om brott som begås mot kvinnor? Som exempel tycker jag att Henrik Wolgast gör ett starkt jobb i sin vampyrroman Bita den hand som slår. En del av intäkterna från försäljningen av boken går till den ideella organisationen Talita och deras arbete med att hjälpa kvinnor ut ur prostitution och trafficking. Genom hela berättelsen känner läsaren kvinnornas smärta, rädsla och vanmakt. Jag som läsare önskar att alla utsatta kvinnor skulle bära på en vampyrgen och kunna hämnas sina förövare. Även Millenniumtrilogin visar Lisbeth Salanders smärta och utsatthet, vilket bär berättelsen.

Också ömsesidiga och kärleksfulla sexscener tycker jag måste finnas i ljuset av vilket samhälle karaktärerna lever i. Konsekvenserna kan bli väldigt olika beroende på de sociala och medicinska förhållandena runtomkring.

Jag läste för ett litet tag sedan Gail Carrigers bok The Heroine’s Journey (Hjältinnans resa). Hon beskriver en tydlig men enkel skillnad mellan hjältens och hjältinnans resa (hjälten eller hjältinna har inte med biologiskt kön att göra):

• Hjälten: I can’t trust others
• Hjältinnan: I must (dare to) trust others

Kvinnan i hjältens resa blir ofta ett objekt som antingen ska undvikas för att hon försvagar eller håller kvar hjälten, är ett pris som ska vinnas eller uppnås och som tredje alternativ någon att hämnas för. I hjältinnans resa finns plats för många fler aktiva karaktärer med olika egenskaper. Jag har på senare år gått från att se hjältens resa som en mall till något som i sin renaste form inte är önskvärd. Efter att uppdraget är slutfört eller äventyret rotts i hamn vill jag ha en bättre värld. Inte en där hjälten är förstörd. Kan inte dikten få bära hopp om en bättre värld? Om den inte går att formulera i ord, hur ska den då kunna genomföras i verkligheten?

Just inom fantastiken har vi möjligheten att spränga verklighetens ramar och konstruera något annorlunda, förhoppningsvis bättre. Hitta nya vägar utanför upptrampade hjulspår.

Jag blir glad när Anna Jakobsson Lund skriver om mina böcker: ”Annah skriver fantasy som får en att vilja rädda världen, och naturen.” Jakobsson Lund är en författare med bred representation i sina böcker och ett patos för den lilla människan mot makten.
En läsare hörde av sig efter att hon läst min fantasyroman ”Ekens dotter” och berättat hur hon gått ut i skogen och kramat träd efteråt.

Det finns de som tycker att man inte ska blanda in moralkakor i berättelser och det finns många fall när det inte görs bra, men att inte ta ställning är enligt min mening fegt. Att fortsätta upprepa gamla sanningar är som att gå runt i ett par väl ingångna skor och att inte fundera över vad berättelsen uttrycker är lathet. Alla berättelser förmedlar och befäster sanningar vare sig man vill det eller ej, så frågan är vad vill du att just din berättelse ska säga?

Lever jag då som jag lär? Säkert inte alltid, men jag försöker att skaka av mig den grå kappan av invanda kulturella förväntning och göra något som känns bättre att ha på sig och gå runt i. Det är upp till betraktaren om jag lyckas.

Annah Nozlin

På Annahs hemsida kan du läsa mer om hennes böcker och författarskap: nozlin.se