På lördag 25 september finns Catoblepas förlag på Lagerhusets bokmarknad i Göteborg. Jag finns vid förlagets bokbord under dagen med mina böcker TÅRPILENS ÅR, TONER AV GULD och SHESSANDRAS HJÄRTA. Varmt välkomna!
Lagerhuset är en mötesplats för bland annat förlag, tidskrifter och litterär verksamhet. Den 25 september – medan Bokmässan är i full gång – arrangerar Lagerhuset en bokmarknad med tält och bokbord utanför huset.
Glänta, Ordfront förlag, Galago, Teg Publishing, Bokförlaget Tranan, Bokförlaget Daidalos, Offside Press, Trombone, Josefine Malmer -Författare, Barnbokspodden, Bokförlaget Tid & Rum, Catoblepas förlag, Åsa Öhnell – Författare, Josefin Norlin, Wiveca Bragning, Anders Gréen, Carita Filipsson, Petra Nyqvist, Louise Brynielsson, Sandra Aronsson, Sofie Silverbring Carlson, Nina Statheus, Ulrika Ingemarsdotter författare, Karin Bäck, Elisabet Bäck, Yildiz Ilgar, Jimmy Wall, Linda Sjöjungfru Ågren, Hanna Ingvarsson, Emelie Ljungberg Författare, Bokförlaget Thorén & Lindskog, Parnass, Konsai förlag, Blackbook Publications, Palabra förlag, Prosak Förlag, Bo Ejeby Förlag, Gavrilo förlag, Bokförlaget Korpen, Plattform & en stor mängd Kulturtidskrifter finns på plats. Föreningen Lagerhuset arrangerar i samarbete med Schnitzelplatz och Frilagret, med stöd av Masthuggskajen.
Efter två år utan bokmässor eller cons ser det ut att äntligen bli ett Swecon! Fantastika är inplanerat att gå av stapeln på Dieselverkstaden i Stockholm 19-21 november. Det ser jag enormt mycket fram emot. Jag ska dit och spana in massor med intressanta och roliga paneler och annat.
Eftersom konventet blivit framskjutet flera gånger är programmet lite oklart fortfarande. Det fantastiska gänget som anordnar denna begivenhet jobbar för fullt för att se vilka av de som var bokade för de ordinarie datumen som fortfarande har möjlighet att delta.
Läs mer och få alla uppdateringar på Fantastikas hemsida.
Jag blev inbjuden till bokpodden Tala Om Te och hade ett mycket trevligt samtal med poddens grundare Mio. Bloggen är relativt nystartad men har redan hunnit med en hel säsong bestående av tolv avsnitt. På bloggens hemsida hittar du alla poddavsnitt med intressanta författarintervjuer. Där finns också blogginlägg med recensioner och annat bokrelaterat. Rekommenderas!
I säsongens näst sista avsnitt så dricker vi te med Lupina Ojala. Vi pratar världsbygge utifrån massa olika perspektiv, så som religion, magi och vetenskap. Vi diskuterar även genren steampunk och samtalar om ångnoveller. På slutet avslöjas det även vilken Star Trek kapten Lupina har delad smak med.
Författaren Andrea Grave-Müller gästar min blogg idag. Andrea medverkar i ett flertal fantastikantologier samt har utkommit med novellsamlingen Runristaren på Catoblepas förlag.
Jag håller på att skriva en roman. Den har ingen titel än, för titlar är jättesvårt och oftast något jag värker fram när berättelsen är klar, men jag kallar den ”älvromanen” eftersom den handlar om älvor. Jag började jobba med den 2015. Sedan blev den liggande, jag plockade upp den, arbetade om den totalt, jobbade vidare. Efter ett tag kände jag att det här funkar inte alls, jag får inte ihop berättelsen, så då arbetade jag om den igen. Jag bytte från första till tredje person samt lade till två berättarperspektiv, och först då lyckades jag skriva klart det första utkastet, i början av juli 2021.
Jag har mest skrivit noveller tidigare. Alla mina tidigare påbörjade romanprojekt har stupat någonstans i utkastfasen när jag gått vilse i intrigen, inte hittat ut och sedan lagt undan projektet i brist på tid och engagemang. Det kunde nog ha hänt med min älvroman också om jag inte av ren envishet bestämt mig för att den här gången SKA det bli en färdig roman av det, jag VÄGRAR lägga ner ännu ett projekt.
Och hur det nu är så sitter jag här med ett råmanus på 140.000 ord.
Men – som alla som någonsin på allvar försökt skriva något med ambitionen att det ska bli bra vet – ingen roman är klar efter första utkastet. Nu börjar redigeringen – den roliga biten!
Jo, för jag är en sådan där författare som tycker bättre om redigeringsfasen än råmanusfasen. Vi är en minoritet verkar det som, men jag träffar på fler och fler som håller med om att det är ganska skönt när man fått ur sig historien och har en text att jobba med. Det är då man kan se tydligare vad man behöver göra, det är då man kan gå in och flytta runt, jobba med struktur och dramaturgi, finslipa, välja ord, lägga in antydningar, allt det där som åtminstone jag tycker är så svårt när man skriver ner allt för första gången och inte riktigt har i huvudet vad som redan är skrivet och hur det ska bli. Även om jag har jobbat mer och mer med synopsis för varje skrivprojekt jag har påbörjat (mer om det en annan gång) så vet jag aldrig riktigt vad som ska hända förrän jag har skrivit ner det. Jag har svårt att veta vart handlingen bär av i förväg och jag tycker dessutom det kan vara vansinnigt svårt att komma på vad som faktiskt ska hända, vad utgången av varje given situation bör vara och hur jag kan få fram den bästa möjliga berättelsen ur mina uppslag.
Samtidigt så har jag ju mest redigerat noveller tidigare. Noveller är förstås mycket enklare att få överblick över eftersom de är så mycket kortare, men å andra sidan har de utmaningen att bara det nödvändigaste får vara med, annars blir de för långa. Så beskrivningar, karaktärsutveckling, miljöer, bakgrunder, allt sånt behöver komma fram med så få ord som möjligt för att undvika att en fjärdedel av novellen blir en infodump eller sammanfattning av tidigare händelser. I romanen kan man breda ut sig, gå in i detaljer och låta saker ta rejält med plats, vilket är ganska härligt, men det betyder ju också att textmassan man ska få ordning på i slutet kan kännas oöverstigligt svårhanterad.
Mitt första steg för att få någon form av helhetsuppfattning var att skriva ut alltihop som en pdf-fil och mer eller mindre sträckläsa vad jag skrivit. Inget stopp för anteckningar, inga kommentarer i marginalen, bara plöja igenom texten. Jag gillar att göra så för att få den där helhetsbilden av vad jag har att jobba med. Vad känns bra, vad känns dåligt, vad funkar, vad behöver ändras? Att läsa allt i ett svep ger mig en bild av hur berättelsens dramaturgi fungerar, med vändpunkter och dramatiska höjdpunkter och dessutom upptäcker jag snabbare om något berättas dubbelt, på flera ställen, om tonen i berättelsen och språket förändras, om karaktärer beter sig inkonsekvent och annat som sticker ut. Så det är det jag gjort i veckan som gått, min sista semestervecka den här sommaren.
Och hur gick det då? Håller det hela?
Jovars, det var inte så illa. Huvudintrigen håller ihop, även om det är en del att putsa och fixa med i slutet. Det finns flera scener jag är riktigt nöjd med. Karaktärerna funkar. Däremot behöver den viktigaste bihandlingen arbetas om rejält, vissa grundupplägg i den fungerar inte så bra och om jag ändrar på det påverkas hela den delen av historien. Och så finns det förstås massor av andra saker att ta tag i – oavsiktliga infodumpar, mindre inkonsekvenser i världsbygget, finslipande av personporträtt, rent språkliga missar. Småsakerna, som stavfel, kommer sist, det är ju ingen idé att rätta stavfel på en scen som kanske ändå kommer att skrivas om eller strykas. Så mitt första steg nu är att ta tag i den där bihandlingen som måste arbetas om.
Det känns som mycket jobb, men det ska bli roligt också. I slutet av råmanusfasen kändes det som att romanen var det värsta någon någonsin försökt skriva och som att jag lika gärna skulle kunna lägga ner alltihop, men nu vet jag att det är visst inte så illa och jag är övertygad om att jag kommer att få ordning på det här.
Nyfiken på att höra mer om redigeringsprocessen? Jag och Lupina Ojala kommer att ha en serie livesändningar på Instagram där vi pratar om redigering, med början onsdag 1 september. Följ mig, Lupina och Catoblepas förlag för uppdateringar:
Min novell Hon vandrar om natten har publicerats som ljudbok! Det är förlagets första ljudsatsning och jag hoppas att det ska bli fler produktioner framöver. Inläsare är Benny Kalén som är ny i branschen. På Catoblepasbloggen finns en intervju med Benny.
Idag tas denna denna blogg över av mig, Magic Frigren! Jag är författare, serietecknare och videoskapare. Jag ska berätta lite om min debutroman.
”Transformationen” utspelar sig i en alternativ värld inspirerad av tiden kring sekelskiftet 1900.
Historien följer Melly som i bokens början precis övergett ett liv i kloster. Hon har alltid varit djupt troende och drömt om ett liv som nunna. Men efter att ha testat på den tillvaron i två år började hon tvivla på sin tro. Detta gör henne djupt ångestfylld och deprimerad. På inrådan av sin läkare skickas hon till huvudstaden för att få omväxling och vila hos några gamla familjevänner. Men hon inser snart att hennes nya värdfamilj har en hemlighet. De håller ockulta och alkemiska möten i sitt hem. Något som gör henne illa berörd men också motvilligt nyfiken.
Transformationen följer också Tibras öde, en kvinnliga alkemist som levde på 1500-talet och vars ockulta upptäckter lämnat ringar på vattnet fram till Mellys tid.
Transformationen är en bok om hur människor förhåller sig till tillvarons ovisshet. Jag har alltid fascinerats av människans tro på och dragning till det osynliga genom tiderna. Andlig tro, symboler och myter säger så mycket om människans inre och det är alltid där min huvudinspiration finns: i det psykologiska och i relationen mellan människor. Därför ville jag skriva en bok om att hitta sig själv, sin plats i livet och i det större ogreppbara. Transformationen är också ett pusselmysterium och en relationsroman. Själva titeln syftar på den alkemiska filosofin som utgör grundtemat i boken. Alkemi var inte bara ett försök att omvandla bly till guld, utan var i grunden en andlig lära som gick ut på att transformera det egna jaget till sin högsta potential. Alkemin uppstod i det gamla Egypten och har löpt genom historien som en dold röd tråd och inspirerat både modern kemi och den Jungianska psykologin.
Jag upptäckte alkemi när jag var tonåring och bloggade om det övernaturliga på sajten MissMagicGirl. Den rika symbolvärlden fascinerade mig och där började idéerna för min roman växa fram. Transformationen var en historia som levde inom mig i tio år innan jag höll den i min hand som en färdig tryckt bok. Det är svindlande att se tillbaka på nu. Jag tror aldrig man förändras och utvecklas mer intensivt än mellan 15-25. Så det är verkligen magiskt hur Transformationen var med mig genom alla olika faser och intresseperioder. Den historien gick inte att släppa. Den skulle bara ut! Just nu skriver jag på uppföljaren. Det är tänkt att vara en trilogi. I bok två uppdagas hemligheter som kommer sätta första bokens händelser i ett nytt ljus. Jag ser verkligen fram emot att dela fortsättningen med alla som gillar första boken!
Intresserad av boken?
Transformationen finns att köpa i alla nätbokhandlar så som Adlibris, Bokus etc. Men bäst pris får man i min egen webshop.
Om man vill ha ett signerat ex är det lättast att skriva till mig på instagram @missmagicgirl
Min ångnovell Hon vandrar om natten har redigerats om och kommit ut på nytt. Även omslaget är nytt och mycket finare än det förra. Jag tycker mycket om den här novellen som utspelas utanför Örebro där jag växte upp. Herrgården i boken är inspirerad av en verklig herrgård. Min pappa bodde i ett litet hus vid Hjälmarens strand och marken hyrde han av greven som bodde på herrgården.
Om boken: När den unga fröken Viktoria skickas ut på landet för att tillbringa sommaren hos sin farbror blir hon alldeles förskräckt. Hon vill hellre vistas hemma i Stockholm tillsammans med sina väninnor. I den gamla herrgården vid Hjälmarens strand ägnar sig farbror Anton och hans kollega åt ett hemligt projekt, inte ens Viktoria får veta vad det rör sig om. Även om allt verkar lugnt på ytan är det någon som smyger runt i rummen om natten och märkliga saker sker. Anton skyller allt på krånglande automatik.
Häromdagen hade jag besök av vännen och författarkollegan Andrea Grave-Müller. Det var första gången hon besökte mitt nya hem. Förra sommaren flyttade jag till Falköping och har turen att bo intill en fin gammal kurort. Romanen som jag skriver på nu utspelas på platsen så där vandrar jag ofta omkring och funderar.
Det var verkligen roligt att få visa Mösseberg för Andrea och vi körde en fotosession när vi ändå befann oss i en sådan fin miljö. Vi var båda i behov av nya författarbilder så det passade bra. Vi hade två teman – ett med mer vanliga kläder och ett tema där vi svidade upp oss i långkjolar och korsett.
Nu återstår att kolla igenom alla bilder och leta reda på de guldkorn som jag hoppas finns där. Tricket med att få en riktigt bra bild är att ta väldigt många, då brukar åtminstone en bli tipptopp.
Ångnoveller
Två författare som chillar och läser varandras steampunknoveller i Mössebergsparken.
Båda böckerna ingår i serien Catoblepas ångnoveller och de finns bland annat att köpa hos Oscarianska Compagniet för magiska expeditioner.
Min ångnovell Stenstoder har varit slutsåld sedan länge. När den skulle tryckas upp på nytt passade jag på att redigera manuset och byta ut omslaget. Den nya versionen går att beställa direkt från förlaget.
Om boken: Följ med på ett äventyr i ett alternativt Götheborg år 1879! Den unga, rika Amanda af Silfversken lever ett tillbakadraget och stillsamt liv, inte helt av fri vilja. En morgon görs ett makabert fynd i hamnen och stadens invånare blir både förbryllade och skrämda. Är det en smaklös skämtare som varit i farten eller är en galning med osannolika förmågor i stan?
I dag drabbades jag av städlust och började sortera bland filer och mappar. I en bortglömd mapp hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, bland annat en skrivövning från 2013 med titeln Körsbär i din hand. Den finns att läsa sist i inlägget. Texten är inte självbiografisk utan inspirerad av det här fotot som jag tog på min sons hand när vi varit ute och plockat körsbär i ett övergivet parkområde. Den blev utnämnd till Veckans text på SkrivarSidan i januari 2013. Då hade jag efter en lång tids uppehåll nyss återupptagit skrivandet och utmärkelsen var en välbehövlig uppmuntran till fortsatt författande.
Den sorgliga sanningen är att jag gjorde ett alldeles för långt uppehåll i mitt skrivande pga att en person som stod mig nära kom med hånfulla kommentarer om mina författardrömmar. Och det utan att ens ha läst mina texter! Tyvärr lät jag mitt dåliga självförtroende ta överhanden och jag tänkte att mitt skrivande bara var slöseri med tid och jag gav upp. Många år senare (2013) – mycket äldre och något klokare – bestämde jag mig för att inte bry mig om spydiga kommentarer från folk som inte vet vad de talar om. Livet är alldeles för kort för att bry sig om sådant. Vissa njuter helt enkelt av att trycka ned andra.
Ett enkelt diplom eller några positiva kommentarer kan vara det bränsle en skrivande person behöver för att få energi att fortsätta skriva och utvecklas. Ingen skriver perfekt på första försöket. Det är ju av naturen en ensam sysselsättning och jag tror de flesta mår av att få både pepp och feedback emellanåt. Fast egentligen så gäller det nog det mesta. Jag försöker vara uppmuntrande mot vänner och bekanta som är författare eller konstnärer fast det är lätt att jag fastnar i mina egna arbeten. Från och med nu ska jag bli bättre på det. Dessutom ger det tillbaka väldigt mycket tillbaka och vi kan inspirera varandra.
Några väl valda positiva ord kan vara lika välsmakande som nyplockade körsbär!
Körsbär i din hand
(Veckans text på SkrivarSidan januari 2013)
Nästan alltid var vi i den hemliga trädgården. Det var vår favoritplats. En vildvuxen, övergiven tomt, en bit in i skogen nära våra hem. En gång hade där funnits ett liten stuga men den var sedan länge riven. Kvar fanns lite förvildade trädgårdsblommor och några fruktträd.Äpplena smakade surt men varje sensommar smakade vi på dem ändå, grimaserade och spottade sedan ut. Det hade blivit en återkommande ritual, bästa väninnor emellan.
Av några gamla plankor byggde vi en koja. Den var inte så avancerad, vi lutade bara brädorna mot resterna av en stenmur och fick på så sätt ett litet krypin. Vi tyckte det var den mysigaste kojan i världen och regniga dagar satt vi där under, iklädda våra likadana röda regnkappor och njöt trots att vattnet strilade in mellan plankorna. Vi väntade på att grodorna skulle komma fram för det gjorde de alltid när det regnade och vi undrade varför de tyckte så mycket om regnväder för själva föredrog vi solsken.
Det fanns två stora körsbärsträd i vår trädgård. Du var den som modigt klättrade upp för att skörda de röda godsakerna åt oss medan jag ängsligt väntade nedanför. Jag var höjdrädd. Det räckte med att se dig klättra högt uppe bland grenarna för att mina ben skulle mjukna till sladdriga kolasnören. Skräcken sitter i fortfarande. Alltid när jag mot min vilja tvingas upp på höjder högre än jag är bekväm med tänker jag på barndomens solvarma augustidagar och våra körsbärsträd. Jag önskar att jag delade din oräddhet.
När tonåren kom och vi blivit för stora för den hemliga trädgården upptäckte vi att vi inte längre hade något gemensamt. Om sanningen ska fram tyckte vi inte alls om varandra längre och efter högstadiet hamnade vi på olika gymnasier och tappade helt kontakten. Tanken har slagit mig att det vore roligt att nu, som vuxen söka upp dig för att se hur ditt liv blev. Hur många av dina drömmar som slog in. Jag drar mig till minnes vår vilda diskussioner om framtiden och småskrattar vid tanken på hur förvånad jag skulle bli om du faktiskt bodde i en borg och var den lycklige ägaren till två vita ponnies. En krigarprinsessa till häst med svärd och pilbåge var vad du skulle bli. Tydligt minns jag dina drömmar men kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag önskade för egen del. I jämförelse med dig var jag oansenlig och grå. Det var du som var äventyrerskan.
Jag söker aldrig upp dig igen. Så lång tid har passerat och när vi sågs sist hade vi redan vuxit ifrån varandra. När jag tänker på dig vill jag bara minnas våra lyckliga dagar i trädgården och hur solen värmer ditt fräkniga ansikte. Jag vill minnas barndomsidyllen och alla skratt vi delade, doften av varm mossa och jord, surret av sömniga insekter. Jag vill minnas dig när du stolt håller fram en hand fylld med nyplockade körsbär. Röda, söta och fyllda av sommar.
Jag har alltid gillat planeten Mars och känt att det är min planet på något sätt. Ibland kan man se den från Jorden med blotta ögat och då drabbas jag av en svindlande känsla. Så nära, men ändå så långt borta. Röd och vacker skiljer den sig från de andra himlakropparna. Färgen kommer sig av den stora mängden rostat järn som finns både på ytan och i atmosfären. Mars är som de andra planeterna i vårt solsystem uppkallad efter en gud – beskyddaren av Rom. Dess symbol är ♂.
Min födelsemånad är mars, jag älskar färgen roströd, mytologi är ett av mina stora intressen.
I många har har jag burit på en historia där Mars spelar en stor roll. Förhoppningsvis skriver jag ned den en dag men jag har ju så många berättelser som vill ut. Tiden räcker inte till. Vi människor existerar under svindlande kort stund, till skillnad från planeterna som funnits längre än det vi kallar liv. I sci-fi-serier är ofta Mars koloniserad av människor och / eller andra humanoider. Alldeles nyss kändes det som en omöjlighet. Nu verkar det inte vara alltför långt borta. Vem som blir först med att sätta upp en bosättning på den röda planeten återstår att se.
När jag var barn drömde jag om att resa dit, vad jag hoppades på att finna där minns jag inte. Jag vill inte längre resa till Mars men NASA har lovat att ta med mitt namn dit vid nästa expedition. Jag missade möjligheten med sonden Perseverance som gjorde en lyckad landning för några dagar sedan. Det barn som jag en gång var hade storögt och med misstro sett på den framtidssiare som kunnat berätta om detta. Mitt namn. På planeten Mars. Och i denna pestens tid är det väl ett spännande substitut för riktiga resor så gott som något. NASA gav mig ett boarding pass så jag vet att jag har något att se fram emot. Jag önskar att jag kunnat visa det för mig själv som barn, fast någonstans långt där inne finns hon kvar och jag tycker nästan att jag kan höra henne ge upp ett glädjetjut.
Jag tycker själv det är intressant att läsa om hur andra går till väga för att skriva en roman eller novell. Det verkar finnas hur många sätt som helst och jag tänkte berätta hur jag gör. Det är inte någon noga uttänkt strategi, jag har bara alltid gjort på ett visst sätt utan att fundera särskilt mycket över det. Efter att ha publicerat tre romaner och medverkat i ett tiotal antologier känner jag inte att jag behöver byta metod. Jag trivs och levererar.
Det första som nästan alltid kommer till mig är en titel eller en första mening. Ibland dyker de bara upp utan anledning och ibland inspireras jag av en plats, musik eller ett föremål. Kring titeln/meningen växer sedan en historia fram. Jag brukar tänka väldigt länge på min berättelse innan jag börjar skriva. Allra bäst tänker jag under långpromenader, helst med musik i lurarna. Karaktärer och lösryckta scener kommer till mig och så småningom har jag hela historien ganska klar för mig. Det är då det är dags att plocka fram datorn och börja skriva.
Förutom datorn och programmet Scrivener som jag trivs väldigt bra med, använder jag block och penna för anteckningar fyllda med symboler och pilar som inte är vettigt för någon annan än mig själv. Skeenden som jag lägger in längre fram i manuset kan kräva att jag ändrar något i början. För att kunna fortsätta framåt skriver jag ned det i min anteckningsbok för att ändra senare.
Ett tag testade jag med att skriva på schemalagda tider med krav om ett visst antal ord, men det fungerade inte alls för mig. Jag har läst det skrivtipset många gånger, men vi är alla olika och det gäller att hitta sin egen metod. I mitt fall blev det fullständigt meningslöst att tvinga mig själv att skriva 2000 ord om dagen som sedan inte gick att använda. Jag skriver hellre kortare snuttar som jag är nöjd med eller låter bli att skriva helt under en längre period och sedan kör ett maraton flera dagar i sträck. Då kan jag också avsluta sessionen med känslan av att ha åstadkommit något som fört berättelsen framåt
När ett grundmanus äntligen är skrivet är det redigering som gäller. Om och om igen går jag igenom texten för att ändra, flytta om, stryka, skriva nytt och rätta till. Det är ett ganska slitsamt jobb fast samtidigt kul. Och frustrerande. Det är i den här fasen som jag ofta frågar mig själv vad jag håller på med egentligen. Är det värt all tid och möda bara för en bok? Tydligen tycker jag det för jag har hittills inte gett upp.
Slutligen är det dags att skicka till lektör. Personligen tycker jag det är bättre att låta en person med kunskap om lektörsarbete att läsa än att skicka ut till många testläsare som inte har mer erfarenhet än att de gillar att läsa och kanske också skriver själva. En duktig lektör ska kunna se min bok för vad den är och hjälpa mig att förbättra den utifrån just min författarstil. För många kockar inblandade tycker jag ger en sämre soppa, men som sagt, det här vad som fungerar bäst för mig. Andra gör annorlunda för det fungerar för dem.
När manuset kommer tillbaka till mig igen brukar vi diskutera tillsammans utifrån lektörens noteringar. För min del känns det inte givande att bara få massa kommentarer. Deet kan vara så att något som jag tycker är viktigt för boken inte framkommer och nu får jag möjlighet att förklara det. Tillsammans hittar vi lösningar på sådana saker. Och sedan är det bara att fortsätta redigera. Lektören läser igen för att kolla att manuset nu fungerar som det är tänkt.
Den sista biten är den tråkiga, men ack så viktiga, korrfasen och även här behöver jag hjälp. Det är verkligen väldigt svårt att hitta alla små förargliga fel för hjärnan fyller automatiskt i saknade ord och bokstäver. I det här läget är jag så trött på min egen text att jag inte ens vill ge ut romanen eller novellen längre. Med mycket kaffe och en hel del choklad till tröst tar jag mig igenom det sista stadiet också. Till min stora förvåning har jag så småningom ytterligare ett färdigt verk.
Just nu jobbar jag med grundmanuset till min fjärde roman. Det känns väldigt spännande att ha börjat på en ny berättelse. Förhoppningsvis kan den ges ut någon gång under 2021, men det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att boken blir så bra som det är möjligt och att jag under skrivprocessen utvecklas som författare.
