Jag har fått den stora äran att skriva ett gästinlägg på Lupina Ojalas blogg. Tänker att jag då inte bara vill ta upp mitt eget författarskap, med fem tryckta böcker bakom mig, utan också reflektera över min roliga uppgift som korrekturläsare för Seraf förlag.

Först mitt eget skrivande. Det är nu drygt tio år sedan jag gav mig på det där med att skriva själv, ivrigt påhejad av min syster, min mest hängivna supporter. Lusten hade väl funnits ibland även innan dess, men jag hejdades alltid av tanken varför ge sig på att skriva själv när det finns så många andra som gör det bättre? Jag trodde också att det inte skulle finnas någon spänning i att själv hitta på handlingen.

Den första tanken var förstås helt rätt – att det finns massor av mer begåvade författare – medan den andra var helt fel. Jag upptäckte snart att skrivandet blev ett skapande där jag själv inte hade en aning om vart det skulle ta vägen. Som om karaktärerna tog över och styrde mig rätt ut i terrängen, utan vare sig karta, kompass eller gps. Det finns ju tydligen i grova drag två sätt att skriva böcker. Antingen sätter man bara igång med en mycket lös idé om handlingen. Eller så börjar man med att noggrant skapa ett ramverk, en tydlig stig där man redan från början vet var man ska hamna, hur det ska sluta. Jag hamnar definitivt i den första kategorin. Säkert delvis på grund av min medfödda lathet. Det är så mycket enklare.

”Allihop tillhör genren fantasy, min absoluta favorit.”

Min första bok, Porten, blev tjock, alltför omfångsrik tycker nog många. Ändå kände jag mig inte klar. Det blev både en direkt fortsättning, Delad identitet, och en avslutande del, Kvinnan med silverhåret. Den sistnämnda handlar inte om silverhåriga pensionärer, långt ifrån … De äldre huvudkaraktärerna dyker inte upp förrän i min femte bok De svarta tornen. Däremellan kom en annan fristående bok med titeln Den tunna hinnan.

Lite kort om handlingarna i dessa. Allihop tillhör genren fantasy, min absoluta favorit. Jag ger mig gärna hän åt föreställningen att det finns parallella världar. En annan favoritidé är tankens kraft, alltså förmågan att rent mentalt påverka andra.I Porten-trilogin råkar en ung flicka, Miranda, passera genom en port i skogen och hamnar i en annan, parallell värld. Inte alltför olik vår. Där saknas det trollkarlar, drakar, alver, dvärgar och andra Tolkieninspirerade ingredienser. Mitt mål var att det nästan skulle kunna hända, på riktigt. Miranda är dock speciell genom sin övernaturliga förmåga att känslomässigt påverka både djur och människor.

I Den tunna hinnan utforskar jag hur det skulle vara att vakna blind och utan minne. Det var mycket spännande att reflektera över! Tanken att det skulle kunna vara möjligt att kommunicera utan ord, alltså tankeöverföring mellan olika medvetanden, ville jag också utforska. Här även tvärs igenom den tunna hinnan mellan parallella världar, därav titeln.

I min femte och senaste bok De svarta tornen återkommer jag igen till det där med parallella världar, vilka bara somliga individer kan förflytta sig mellan. Nu valde jag att låta huvudkaraktären vara en äldre kvinna. Även sådana kan behöva uppleva både äventyr och romantik.

Så långt om vad jag har skrivit. Nu om hur. Jag tänker att det kan vara en hårfin skillnad mellan ett originellt, konstnärligt, målande vackert eget språk och ett som mest bara känns konstigt, tillkrånglat och halvt obegripligt. Jag har en bild av mitt eget skrivande som en välnött ledstång intill en trappa. Är det knoppar på ledstången – som det i alla fall förr kunde vara i skolor där de vuxna inte ville att barnen skulle åka kana på stången – tvingas man stanna upp och fundera, och förhoppningsvis imponeras av skickligheten hos författaren. Men språket kan också vara som en ohyvlad ledstång som bara ger flisor i handflatan … Själv vill jag skriva osynligt eftersom jag inte behärskar konsten att skriva som en nobelpristagare. Så min ledstång ska vara så hal och len att man knappt märker när den glider under handen.

Som korrekturläsare har jag svårt att avhålla mig från kommentarer på språket utöver de rena grammatik- och slarvfelen. Det är så himla roligt att föreslå små ändringar i formuleringarna som – i mitt tycke då förstås – bidrar till en vackrare, mer läsvärd upplevelse. Underbart givande! Som att putsa lite extra på en nästan blank silverpokal. De manus jag får i min hand är redan bearbetade flera gånger via samspel redaktör-författare så jag bidrar bara med den sista biten.

Jag har en annan bild av författande som jag vill avsluta inlägget med. Det är detta med detaljer i miljöerna. Jag ser det som en julgran. Är den helt oklädd förutom några futtiga kulor och enstaka ljus, blir den inte värd att beundra. Är den så överklädd att själva granen knappt syns vänder man sig också bort. Sedan är förstås smaken olika, där några läsare tröttnar och hoppar över detaljrika beskrivningar, kanske andra försjunker och njuter, fulla av beundran.