Andrea Grave-Müller om att redigera en roman

Författaren Andrea Grave-Müller gästar min blogg idag. Andrea medverkar i ett flertal fantastikantologier samt har utkommit med novellsamlingen Runristaren på Catoblepas förlag.

Jag håller på att skriva en roman. Den har ingen titel än, för titlar är jättesvårt och oftast något jag värker fram när berättelsen är klar, men jag kallar den ”älvromanen” eftersom den handlar om älvor. Jag började jobba med den 2015. Sedan blev den liggande, jag plockade upp den, arbetade om den totalt, jobbade vidare. Efter ett tag kände jag att det här funkar inte alls, jag får inte ihop berättelsen, så då arbetade jag om den igen. Jag bytte från första till tredje person samt lade till två berättarperspektiv, och först då lyckades jag skriva klart det första utkastet, i början av juli 2021.

Jag har mest skrivit noveller tidigare. Alla mina tidigare påbörjade romanprojekt har stupat någonstans i utkastfasen när jag gått vilse i intrigen, inte hittat ut och sedan lagt undan projektet i brist på tid och engagemang. Det kunde nog ha hänt med min älvroman också om jag inte av ren envishet bestämt mig för att den här gången SKA det bli en färdig roman av det, jag VÄGRAR lägga ner ännu ett projekt.

Och hur det nu är så sitter jag här med ett råmanus på 140.000 ord.

Men – som alla som någonsin på allvar försökt skriva något med ambitionen att det ska bli bra vet – ingen roman är klar efter första utkastet. Nu börjar redigeringen – den roliga biten!

Jo, för jag är en sådan där författare som tycker bättre om redigeringsfasen än råmanusfasen. Vi är en minoritet verkar det som, men jag träffar på fler och fler som håller med om att det är ganska skönt när man fått ur sig historien och har en text att jobba med. Det är då man kan se tydligare vad man behöver göra, det är då man kan gå in och flytta runt, jobba med struktur och dramaturgi, finslipa, välja ord, lägga in antydningar, allt det där som åtminstone jag tycker är så svårt när man skriver ner allt för första gången och inte riktigt har i huvudet vad som redan är skrivet och hur det ska bli. Även om jag har jobbat mer och mer med synopsis för varje skrivprojekt jag har påbörjat (mer om det en annan gång) så vet jag aldrig riktigt vad som ska hända förrän jag har skrivit ner det. Jag har svårt att veta vart handlingen bär av i förväg och jag tycker dessutom det kan vara vansinnigt svårt att komma på vad som faktiskt ska hända, vad utgången av varje given situation bör vara och hur jag kan få fram den bästa möjliga berättelsen ur mina uppslag.

Samtidigt så har jag ju mest redigerat noveller tidigare. Noveller är förstås mycket enklare att få överblick över eftersom de är så mycket kortare, men å andra sidan har de utmaningen att bara det nödvändigaste får vara med, annars blir de för långa. Så beskrivningar, karaktärsutveckling, miljöer, bakgrunder, allt sånt behöver komma fram med så få ord som möjligt för att undvika att en fjärdedel av novellen blir en infodump eller sammanfattning av tidigare händelser. I romanen kan man breda ut sig, gå in i detaljer och låta saker ta rejält med plats, vilket är ganska härligt, men det betyder ju också att textmassan man ska få ordning på i slutet kan kännas oöverstigligt svårhanterad.

Mitt första steg för att få någon form av helhetsuppfattning var att skriva ut alltihop som en pdf-fil och mer eller mindre sträckläsa vad jag skrivit. Inget stopp för anteckningar, inga kommentarer i marginalen, bara plöja igenom texten. Jag gillar att göra så för att få den där helhetsbilden av vad jag har att jobba med. Vad känns bra, vad känns dåligt, vad funkar, vad behöver ändras? Att läsa allt i ett svep ger mig en bild av hur berättelsens dramaturgi fungerar, med vändpunkter och dramatiska höjdpunkter och dessutom upptäcker jag snabbare om något berättas dubbelt, på flera ställen, om tonen i berättelsen och språket förändras, om karaktärer beter sig inkonsekvent och annat som sticker ut. Så det är det jag gjort i veckan som gått, min sista semestervecka den här sommaren.

Och hur gick det då? Håller det hela?

Jovars, det var inte så illa. Huvudintrigen håller ihop, även om det är en del att putsa och fixa med i slutet. Det finns flera scener jag är riktigt nöjd med. Karaktärerna funkar. Däremot behöver den viktigaste bihandlingen arbetas om rejält, vissa grundupplägg i den fungerar inte så bra och om jag ändrar på det påverkas hela den delen av historien. Och så finns det förstås massor av andra saker att ta tag i – oavsiktliga infodumpar, mindre inkonsekvenser i världsbygget, finslipande av personporträtt, rent språkliga missar. Småsakerna, som stavfel, kommer sist, det är ju ingen idé att rätta stavfel på en scen som kanske ändå kommer att skrivas om eller strykas. Så mitt första steg nu är att ta tag i den där bihandlingen som måste arbetas om.

Det känns som mycket jobb, men det ska bli roligt också. I slutet av råmanusfasen kändes det som att romanen var det värsta någon någonsin försökt skriva och som att jag lika gärna skulle kunna lägga ner alltihop, men nu vet jag att det är visst inte så illa och jag är övertygad om att jag kommer att få ordning på det här.

Nyfiken på att höra mer om redigeringsprocessen? Jag och Lupina Ojala kommer att ha en serie livesändningar på Instagram där vi pratar om redigering, med början onsdag 1 september. Följ mig, Lupina och Catoblepas förlag för uppdateringar:

@andreagmauthor
@cinna.lupina.ojala
@catoblepasbooks