Kategori: Författarliv

Jag frilansar som formgivare och copywriter samtidigt som jag driver ett litet bokförlag som publicerat både mina egna och andra författares verk. Som så många andra kreativa människor har jag blivit utbränd flera gånger. Den senaste smällen kom 2018 men jag vägrade låta det förstöra min tillvaro. Extra lång semester fick räcka tyckte jag. Hjärtklappningen försvann och viss ork återkom, men bara för en kort tid. Sedan mådde jag dåligt igen. Året därpå fick jag en inflammation i sköldkörteln varpå månader av behandling med bland annat kortisontabletter (med jobbiga biverkningar) följde. Jag fortsatte jobba men inte längre heltid. Det påverkade naturligtvis även min ekonomi mycket negativt.

Jag fick aldrig träffa någon läkare förutom på jourmottagningen eftersom det inte fanns några läkartider på någon av vårdcentralerna i närheten. Den läkaren skrev ut antibiotika som inte på något sätt kan hjälpa mot subakut sköldkörtelinflammation. Till slut fick jag lämna blodprov på en vårdcentral och fick rätt diagnos. Själv hade jag för länge sedan insett att det var sköldkörteln på grund av att jag drabbats av väl synlig struma. Jag fortsatte jobba och försökte orka med att träna lite ibland. Träning är ju bra för hälsan.

Bokmässan 2019 var jag väldigt sjuk men eftersom det inte är en smittsam sjukdom var jag där ändå men jag minns faktiskt inte mycket. Utställningsmontern blev i alla fall toppenfin och författarna på mitt förlag ställde upp och skötte ruljangsen tillsammans med Annorlunda förlag som vi delade monter med.

Blodprov på labb med påföljande brev eller ibland telefonsamtal från läkare med instruktioner om behandling var den vård jag fick. Hjärtklappningen och den ångest som en överaktiv sköldkörtel (under inflammationsperioden hade jag hypertyreos) orsakar dämpades med betablockerare. Jag hade ingen aning om att det tar flera månader att bli frisk från en sköldkörtelinflammation så jag kämpade vidare med jobbet. Ofta trodde jag att jag skulle dö och många gånger önskade jag faktiskt att jag skulle göra det. Smärtor i hela kroppen och en rivande ångest gjorde tillvaron outhärdlig. Pressen utifrån var densamma som när jag var frisk för ingen förstod att jag var sjuk och jag har alltid varit dålig på att säga nej. Jag vill ju inte framstå som lat.

Krossade drömmar och hjärndimma

Till slut gick det inte längre för jag kunde inte koncentrera mig ens ett par timmar om dagen som jag trots allt mäktat med tidigare. Hjärndimman tog över helt och hållet. Jag gick från att ha frilansat inom mitt drömyrke, dansat och tränat flera gånger i veckan, skrivit böcker och drivit förlag till att göra nästan ingenting i ett helt år. Hela 2021 jobbade jag minimalt och vilade övrig tid. Ibland orkade jag skriva lite på min nya bok. Hälsan var förstörd och mina drömmar krossade. Jag har gråtit floder av sorg över mitt förlorade liv och det värsta är att jag inte uppskattade det så mycket som jag borde ha gjort. Då ville jag utvecklas som hobbydansare, utöka bokförlaget och bli professionell författare. Nu vill jag mest av allt bli frisk.

Sköldkörteln blev aldrig bra igen efter inflammationen. Den producerar för lite sköldkörtelhormon vilket bland annat innebär trötthet, hjärndimma, viktuppgång, magproblem, håravfall och depression. Jag började äta Levaxin som är ett konstgjort sköldkörtelhormon men fick för låg dos och ingen läkare brydde sig om att jag fortfarande mådde dåligt, inte förrän jag flyttade och fick en ny läkare. Nu kan jag hålla mig vaken hela dagarna och behöver inte sova flera gånger om dagen. Hälsan är fortfarande i uselt skick men det är bara att kämpa på och aldrig ge upp hur hopplöst det än känns.

Vad har det här med författarskap att göra då? Jo, jag bestämde mig för att lägga alla drömmar på hyllan och använda den begränsade mängd energi jag har på att jobba och klara av vardagen. Det resulterade i att jag blev nedstämd igen och livet kändes tomt. Vi kreativa människor måste få utlopp för den delen av personligheten annars förtvinar vi inuti.

Skrivlivet fortsätter trots allt

För att livet ska fungera behövde jag välja ut vad jag ska lägga min energi på utöver jobb och nödvändiga vardagssysslor. Jag ger tyvärr inte längre ut andra författare på mitt förlag, däremot jobbar jag vidare på det manus jag påbörjat och låter det få ta den tid det tar. Varje dag övar jag på att inte bli ledsen, arg och frustrerad över att jag blir trött och får svårt med koncentrationen. Utan skrivandet känner jag mig inte hel men naturligtvis måste brödjobbet komma först. Utan inkomst går det ju inte att leva och det finns andra som behöver mig.

Drömmen om att kunna leva på mitt författarskap har jag lagt åt sidan tills vidare. Energin räcker inte till för det som krävs för att synas och höras i den mängd böcker som ges ut varje år men jag skriver så ofta jag hinner och orkar. Tur att bärbara datorer finns så det funkar att sitta tillbakalutad i soffan och skriva när jag är för trött för att sitta vid skrivbordet.

Jag är enormt tacksam för er läsare som uppskattar mina böcker och som ser fram emot nästa utgivning. Ni är mitt författarbränsle! Ni läsare – och mitt kaffe.

Vill du lära dig mer om hypertyreos och hypotyreos?

Visste du att fjärilen ofta används som symbol för sköldkörtelsjukdomar eftersom sköldkörteln är formad som en fjäril?

Sköldkörteln, eller tyroidea (latin: glandula thyreoidea), är en tvådelad endokrin (hormonproducerande) körtel lokaliserad i halsen, strax under struphuvudet och utmed sidorna på luftstrupen. Sköldkörtelns hormoner, tyroideahormoner, går direkt ut i blodet och påverkar ämnesomsättningen. Läs mer på Wikipedia.

Det finns väldigt mycket information om sköldkörtelsjukdomar på Sköldkörtelförbundets hemsida: skoldkortelforbundet.se

Läsvärd artikel från Svenska Yle: Hypotyreos (underfunktion i sköldkörteln)

Läsvärd artikel från Region Örebro Län: Forskning visar att hypertyreos har stor påverkan på livskvalitén

Taggen #thyroidwarrior används ofta i sociala medier av personer som skriver om sin tillvaro med sköldkörtelproblem.

25 maj är internationella sköldkörteldagen!

Arbetet med mitt nya manus pågår för fullt. Jag älskar den har fasen av arbetet. Grunden till historien är klar men alla detaljer ska läggas in och språket ska finslipas. Det är mycket jobb kvar innan manuset är klart. Min förhoppning är att jag ska hinna få böckerna tryckta och färdiga till bokmässan i Göteborg i september. Eftersom boken utspelas på vintern passar det perfekt att släppa den till hösten.

Inspirationen till Purpurvinter som boken heter, kommer från det fantastiskt vackra kurorten Mösseberg i Falköping, eller Ranten som området hette på den tiden som boken utspelas. Numera är Ranten en del av Falköping. För att få lugn och ro flyttade jag hit från det brötiga men ändå underbara Hisingen sommaren 2020. Direkt förälskade jag mig i parken och de gamla byggnaderna. Innan jag visste ordet av började en historia med övernaturliga inslag växa fram. Titeln Purpurvinter kom först och sedan karaktärerna och en berättelse. Det lustiga är att när min första vinter här kom upptäckte jag att himlen faktiskt väldigt ofta är lila här på vinterkvällarna. Det kändes som ett gott tecken för min bok.

Bilden ovan är från salongen i den byggnad som kallas vintersanatoriet. Det är sig likt än i dag. För att komma i stämning och få in den rätta känslan har jag lunchat i restaurangen och sedan druckit mitt kaffe på maten i salongen. Oslagbar känsla att befinna sig på platsen i sin egen bok. I vanliga fall skriver jag ju om mina egna påhittade fantasyvärldar så det här är en ny upplevelse.

Nu ska jag fortsätta arbeta med manuset. Jag håller tummarna att alla vi som älskar böcker kan få samlas på Bokmässan i höst. Jag kommer finnas i Fantastikgränd som vanligt.

Min novell Hon vandrar om natten har publicerats som ljudbok! Det är förlagets första ljudsatsning och jag hoppas att det ska bli fler produktioner framöver. Inläsare är Benny Kalén som är ny i branschen. På Catoblepasbloggen finns en intervju med Benny.

Min ångnovell Hon vandrar om natten har redigerats om och kommit ut på nytt. Även omslaget är nytt och mycket finare än det förra. Jag tycker mycket om den här novellen som utspelas utanför Örebro där jag växte upp. Herrgården i boken är inspirerad av en verklig herrgård. Min pappa bodde i ett litet hus vid Hjälmarens strand och marken hyrde han av greven som bodde på herrgården.

Om boken:
När den unga fröken Viktoria skickas ut på landet för att tillbringa sommaren hos sin farbror blir hon alldeles förskräckt. Hon vill hellre vistas hemma i Stockholm tillsammans med sina väninnor. I den gamla herrgården vid Hjälmarens strand ägnar sig farbror Anton och hans kollega åt ett hemligt projekt, inte ens Viktoria får veta vad det rör sig om. Även om allt verkar lugnt på ytan är det någon som smyger runt i rummen om natten och märkliga saker sker. Anton skyller allt på krånglande automatik.

Häromdagen hade jag besök av vännen och författarkollegan Andrea Grave-Müller. Det var första gången hon besökte mitt nya hem. Förra sommaren flyttade jag till Falköping och har turen att bo intill en fin gammal kurort. Romanen som jag skriver på nu utspelas på platsen så där vandrar jag ofta omkring och funderar.

Det var verkligen roligt att få visa Mösseberg för Andrea och vi körde en fotosession när vi ändå befann oss i en sådan fin miljö. Vi var båda i behov av nya författarbilder så det passade bra. Vi hade två teman – ett med mer vanliga kläder och ett tema där vi svidade upp oss i långkjolar och korsett.

Nu återstår att kolla igenom alla bilder och leta reda på de guldkorn som jag hoppas finns där. Tricket med att få en riktigt bra bild är att ta väldigt många, då brukar åtminstone en bli tipptopp.

Min ångnovell Stenstoder har varit slutsåld sedan länge. När den skulle tryckas upp på nytt passade jag på att redigera manuset och byta ut omslaget. Den nya versionen går att beställa direkt från förlaget.

Om boken:
Följ med på ett äventyr i ett alternativt Götheborg år 1879! Den unga, rika Amanda af Silfversken lever ett tillbakadraget och stillsamt liv, inte helt av fri vilja. En morgon görs ett makabert fynd i hamnen och stadens invånare blir både förbryllade och skrämda. Är det en smaklös skämtare som varit i farten eller är en galning med osannolika förmågor i stan?

I dag drabbades jag av städlust och började sortera bland filer och mappar. I en bortglömd mapp hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, bland annat en skrivövning från 2013 med titeln Körsbär i din hand. Den finns att läsa sist i inlägget. Texten är inte självbiografisk utan inspirerad av det här fotot som jag tog på min sons hand när vi varit ute och plockat körsbär i ett övergivet parkområde. Den blev utnämnd till Veckans text på SkrivarSidan i januari 2013. Då hade jag efter en lång tids uppehåll nyss återupptagit skrivandet och utmärkelsen var en välbehövlig uppmuntran till fortsatt författande.

Den sorgliga sanningen är att jag gjorde ett alldeles för långt uppehåll i mitt skrivande pga att en person som stod mig nära kom med hånfulla kommentarer om mina författardrömmar. Och det utan att ens ha läst mina texter! Tyvärr lät jag mitt dåliga självförtroende ta överhanden och jag tänkte att mitt skrivande bara var slöseri med tid och jag gav upp. Många år senare (2013) – mycket äldre och något klokare – bestämde jag mig för att inte bry mig om spydiga kommentarer från folk som inte vet vad de talar om. Livet är alldeles för kort för att bry sig om sådant. Vissa njuter helt enkelt av att trycka ned andra.

Ett enkelt diplom eller några positiva kommentarer kan vara det bränsle en skrivande person behöver för att få energi att fortsätta skriva och utvecklas. Ingen skriver perfekt på första försöket. Det är ju av naturen en ensam sysselsättning och jag tror de flesta mår av att få både pepp och feedback emellanåt. Fast egentligen så gäller det nog det mesta. Jag försöker vara uppmuntrande mot vänner och bekanta som är författare eller konstnärer fast det är lätt att jag fastnar i mina egna arbeten. Från och med nu ska jag bli bättre på det. Dessutom ger det tillbaka väldigt mycket tillbaka och vi kan inspirera varandra.

Några väl valda positiva ord kan vara lika välsmakande som nyplockade körsbär!

Körsbär i din hand 

(Veckans text på SkrivarSidan januari 2013)

Nästan alltid var vi i den hemliga trädgården. Det var vår favoritplats. En vildvuxen, övergiven tomt, en bit in i skogen nära våra hem. En gång hade där funnits ett liten stuga men den var sedan länge riven. Kvar fanns lite förvildade trädgårdsblommor och några fruktträd.Äpplena smakade surt men varje sensommar smakade vi på dem ändå, grimaserade och spottade sedan ut. Det hade blivit en återkommande ritual, bästa väninnor emellan. 

Av några gamla plankor byggde vi en koja. Den var inte så avancerad, vi lutade bara brädorna mot resterna av en stenmur och fick på så sätt ett litet krypin. Vi tyckte det var den mysigaste kojan i världen och regniga dagar satt vi där under, iklädda våra likadana röda regnkappor och njöt trots att vattnet strilade in mellan plankorna. Vi väntade på att grodorna skulle komma fram för det gjorde de alltid när det regnade och vi undrade varför de tyckte så mycket om regnväder för själva föredrog vi solsken. 

Det fanns två stora körsbärsträd i vår trädgård. Du var den som modigt klättrade upp för att skörda de röda godsakerna åt oss medan jag ängsligt väntade nedanför. Jag var höjdrädd. Det räckte med att se dig klättra högt uppe bland grenarna för att mina ben skulle mjukna till sladdriga kolasnören. Skräcken sitter i fortfarande. Alltid när jag mot min vilja tvingas upp på höjder högre än jag är bekväm med tänker jag på barndomens solvarma augustidagar och våra körsbärsträd. Jag önskar att jag delade din oräddhet. 

När tonåren kom och vi blivit för stora för den hemliga trädgården upptäckte vi att vi inte längre hade något gemensamt. Om sanningen ska fram tyckte vi inte alls om varandra längre och efter högstadiet hamnade vi på olika gymnasier och tappade helt kontakten. Tanken har slagit mig att det vore roligt att nu, som vuxen söka upp dig för att se hur ditt liv blev. Hur många av dina drömmar som slog in. Jag  drar mig till minnes vår vilda diskussioner om framtiden och småskrattar vid tanken på hur förvånad jag skulle bli om du faktiskt bodde i en borg och var den lycklige ägaren till två vita ponnies. En krigarprinsessa till häst med svärd och pilbåge var vad du skulle bli. Tydligt minns jag dina drömmar men kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag önskade för egen del. I jämförelse med dig var jag oansenlig och grå. Det var du som var äventyrerskan. 

Jag söker aldrig upp dig igen. Så lång tid har passerat och när vi sågs sist hade vi redan vuxit ifrån varandra. När jag tänker på dig vill jag bara minnas våra lyckliga dagar i trädgården och hur solen värmer ditt fräkniga ansikte. Jag vill minnas barndomsidyllen och alla skratt vi delade, doften av varm mossa och jord, surret av sömniga insekter. Jag vill minnas dig när du stolt håller fram en hand fylld med nyplockade körsbär. Röda, söta och fyllda av sommar. 

Jag har alltid gillat planeten Mars och känt att det är min planet på något sätt. Ibland kan man se den från Jorden med blotta ögat och då drabbas jag av en svindlande känsla. Så nära, men ändå så långt borta. Röd och vacker skiljer den sig från de andra himlakropparna. Färgen kommer sig av den stora mängden rostat järn som finns både på ytan och i atmosfären. Mars är som de andra planeterna i vårt solsystem uppkallad efter en gud – beskyddaren av Rom. Dess symbol är ♂.

Min födelsemånad är mars, jag älskar färgen roströd, mytologi är ett av mina stora intressen.

I många har har jag burit på en historia där Mars spelar en stor roll. Förhoppningsvis skriver jag ned den en dag men jag har ju så många berättelser som vill ut. Tiden räcker inte till. Vi människor existerar under svindlande kort stund, till skillnad från planeterna som funnits längre än det vi kallar liv. I sci-fi-serier är ofta Mars koloniserad av människor och / eller andra humanoider. Alldeles nyss kändes det som en omöjlighet. Nu verkar det inte vara alltför långt borta. Vem som blir först med att sätta upp en bosättning på den röda planeten återstår att se.

När jag var barn drömde jag om att resa dit, vad jag hoppades på att finna där minns jag inte. Jag vill inte längre resa till Mars men NASA har lovat att ta med mitt namn dit vid nästa expedition. Jag missade möjligheten med sonden Perseverance som gjorde en lyckad landning för några dagar sedan. Det barn som jag en gång var hade storögt och med misstro sett på den framtidssiare som kunnat berätta om detta. Mitt namn. På planeten Mars. Och i denna pestens tid är det väl ett spännande substitut för riktiga resor så gott som något. NASA gav mig ett boarding pass så jag vet att jag har något att se fram emot. Jag önskar att jag kunnat visa det för mig själv som barn, fast någonstans långt där inne finns hon kvar och jag tycker nästan att jag kan höra henne ge upp ett glädjetjut.

Jag tycker själv det är intressant att läsa om hur andra går till väga för att skriva en roman eller novell. Det verkar finnas hur många sätt som helst och jag tänkte berätta hur jag gör. Det är inte någon noga uttänkt strategi, jag har bara alltid gjort på ett visst sätt utan att fundera särskilt mycket över det. Efter att ha publicerat tre romaner och medverkat i ett tiotal antologier känner jag inte att jag behöver byta metod. Jag trivs och levererar.

Det första som nästan alltid kommer till mig är en titel eller en första mening. Ibland dyker de bara upp utan anledning och ibland inspireras jag av en plats, musik eller ett föremål. Kring titeln/meningen växer sedan en historia fram. Jag brukar tänka väldigt länge på min berättelse innan jag börjar skriva. Allra bäst tänker jag under långpromenader, helst med musik i lurarna. Karaktärer och lösryckta scener kommer till mig och så småningom har jag hela historien ganska klar för mig. Det är då det är dags att plocka fram datorn och börja skriva.

Förutom datorn och programmet Scrivener som jag trivs väldigt bra med, använder jag block och penna för anteckningar fyllda med symboler och pilar som inte är vettigt för någon annan än mig själv. Skeenden som jag lägger in längre fram i manuset kan kräva att jag ändrar något i början. För att kunna fortsätta framåt skriver jag ned det i min anteckningsbok för att ändra senare.

Ett tag testade jag med att skriva på schemalagda tider med krav om ett visst antal ord, men det fungerade inte alls för mig. Jag har läst det skrivtipset många gånger, men vi är alla olika och det gäller att hitta sin egen metod. I mitt fall blev det fullständigt meningslöst att tvinga mig själv att skriva 2000 ord om dagen som sedan inte gick att använda. Jag skriver hellre kortare snuttar som jag är nöjd med eller låter bli att skriva helt under en längre period och sedan kör ett maraton flera dagar i sträck. Då kan jag också avsluta sessionen med känslan av att ha åstadkommit något som fört berättelsen framåt

När ett grundmanus äntligen är skrivet är det redigering som gäller. Om och om igen går jag igenom texten för att ändra, flytta om, stryka, skriva nytt och rätta till. Det är ett ganska slitsamt jobb fast samtidigt kul. Och frustrerande. Det är i den här fasen som jag ofta frågar mig själv vad jag håller på med egentligen. Är det värt all tid och möda bara för en bok? Tydligen tycker jag det för jag har hittills inte gett upp.

Slutligen är det dags att skicka till lektör. Personligen tycker jag det är bättre att låta en person med kunskap om lektörsarbete att läsa än att skicka ut till många testläsare som inte har mer erfarenhet än att de gillar att läsa och kanske också skriver själva. En duktig lektör ska kunna se min bok för vad den är och hjälpa mig att förbättra den utifrån just min författarstil. För många kockar inblandade tycker jag ger en sämre soppa, men som sagt, det här vad som fungerar bäst för mig. Andra gör annorlunda för det fungerar för dem.

När manuset kommer tillbaka till mig igen brukar vi diskutera tillsammans utifrån lektörens noteringar. För min del känns det inte givande att bara få massa kommentarer. Deet kan vara så att något som jag tycker är viktigt för boken inte framkommer och nu får jag möjlighet att förklara det. Tillsammans hittar vi lösningar på sådana saker. Och sedan är det bara att fortsätta redigera. Lektören läser igen för att kolla att manuset nu fungerar som det är tänkt.

Den sista biten är den tråkiga, men ack så viktiga, korrfasen och även här behöver jag hjälp. Det är verkligen väldigt svårt att hitta alla små förargliga fel för hjärnan fyller automatiskt i saknade ord och bokstäver. I det här läget är jag så trött på min egen text att jag inte ens vill ge ut romanen eller novellen längre. Med mycket kaffe och en hel del choklad till tröst tar jag mig igenom det sista stadiet också. Till min stora förvåning har jag så småningom ytterligare ett färdigt verk.

Just nu jobbar jag med grundmanuset till min fjärde roman. Det känns väldigt spännande att ha börjat på en ny berättelse. Förhoppningsvis kan den ges ut någon gång under 2021, men det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att boken blir så bra som det är möjligt och att jag under skrivprocessen utvecklas som författare.

I över tre år har jag haft manuset till Shessandras hjärta som min närmaste kompanjon. Nu när boken är på tryckeriet och boksläpp närmar sig är det marknadsföring som gäller. Eller borde vara det i alla fall, men hjärnan accepterar inte det. Mitt huvud svämmar över av nya bokidéer som jag vill jobba med, för som författare är jag färdig med Shessandras hjärta. Sista punkten är satt, redigering och korrläsning är klara. Det finns inget mer för mig att tillföra. Tycker jag.

Samtidigt så vet jag att det är nu en annan fas av författarlivet tar vid. En fas som jag inte tagit ordentligt vara på vid mina tidigare boksläpp eftersom det är skrivandet som driver mig och inte säljarbiten. Den här gången ska jag göra ett bättre jobb med att sprida boken för jag vill självklart att den ska bli läst av så många som möjligt. Det finns ju faktiskt inget som hindrar att jag även ägnar en stund varje dag åt ett nytt manus. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Om två veckor kommer leveransen från tryckeriet och 26 november är det boksläpp.