Kategori: Författarliv

Min novell Hon vandrar om natten har publicerats som ljudbok! Det är förlagets första ljudsatsning och jag hoppas att det ska bli fler produktioner framöver. Inläsare är Benny Kalén som är ny i branschen. På Catoblepasbloggen finns en intervju med Benny.

Min ångnovell Hon vandrar om natten har redigerats om och kommit ut på nytt. Även omslaget är nytt och mycket finare än det förra. Jag tycker mycket om den här novellen som utspelas utanför Örebro där jag växte upp. Herrgården i boken är inspirerad av en verklig herrgård. Min pappa bodde i ett litet hus vid Hjälmarens strand och marken hyrde han av greven som bodde på herrgården.

Om boken:
När den unga fröken Viktoria skickas ut på landet för att tillbringa sommaren hos sin farbror blir hon alldeles förskräckt. Hon vill hellre vistas hemma i Stockholm tillsammans med sina väninnor. I den gamla herrgården vid Hjälmarens strand ägnar sig farbror Anton och hans kollega åt ett hemligt projekt, inte ens Viktoria får veta vad det rör sig om. Även om allt verkar lugnt på ytan är det någon som smyger runt i rummen om natten och märkliga saker sker. Anton skyller allt på krånglande automatik.

Häromdagen hade jag besök av vännen och författarkollegan Andrea Grave-Müller. Det var första gången hon besökte mitt nya hem. Förra sommaren flyttade jag till Falköping och har turen att bo intill en fin gammal kurort. Romanen som jag skriver på nu utspelas på platsen så där vandrar jag ofta omkring och funderar.

Det var verkligen roligt att få visa Mösseberg för Andrea och vi körde en fotosession när vi ändå befann oss i en sådan fin miljö. Vi var båda i behov av nya författarbilder så det passade bra. Vi hade två teman – ett med mer vanliga kläder och ett tema där vi svidade upp oss i långkjolar och korsett.

Nu återstår att kolla igenom alla bilder och leta reda på de guldkorn som jag hoppas finns där. Tricket med att få en riktigt bra bild är att ta väldigt många, då brukar åtminstone en bli tipptopp.

Min ångnovell Stenstoder har varit slutsåld sedan länge. När den skulle tryckas upp på nytt passade jag på att redigera manuset och byta ut omslaget. Den nya versionen går att beställa direkt från förlaget.

Om boken:
Följ med på ett äventyr i ett alternativt Götheborg år 1879! Den unga, rika Amanda af Silfversken lever ett tillbakadraget och stillsamt liv, inte helt av fri vilja. En morgon görs ett makabert fynd i hamnen och stadens invånare blir både förbryllade och skrämda. Är det en smaklös skämtare som varit i farten eller är en galning med osannolika förmågor i stan?

I dag drabbades jag av städlust och började sortera bland filer och mappar. I en bortglömd mapp hittade jag en hel del texter som jag glömt bort, bland annat en skrivövning från 2013 med titeln Körsbär i din hand. Den finns att läsa sist i inlägget. Texten är inte självbiografisk utan inspirerad av det här fotot som jag tog på min sons hand när vi varit ute och plockat körsbär i ett övergivet parkområde. Den blev utnämnd till Veckans text på SkrivarSidan i januari 2013. Då hade jag efter en lång tids uppehåll nyss återupptagit skrivandet och utmärkelsen var en välbehövlig uppmuntran till fortsatt författande.

Den sorgliga sanningen är att jag gjorde ett alldeles för långt uppehåll i mitt skrivande pga att en person som stod mig nära kom med hånfulla kommentarer om mina författardrömmar. Och det utan att ens ha läst mina texter! Tyvärr lät jag mitt dåliga självförtroende ta överhanden och jag tänkte att mitt skrivande bara var slöseri med tid och jag gav upp. Många år senare (2013) – mycket äldre och något klokare – bestämde jag mig för att inte bry mig om spydiga kommentarer från folk som inte vet vad de talar om. Livet är alldeles för kort för att bry sig om sådant. Vissa njuter helt enkelt av att trycka ned andra.

Ett enkelt diplom eller några positiva kommentarer kan vara det bränsle en skrivande person behöver för att få energi att fortsätta skriva och utvecklas. Ingen skriver perfekt på första försöket. Det är ju av naturen en ensam sysselsättning och jag tror de flesta mår av att få både pepp och feedback emellanåt. Fast egentligen så gäller det nog det mesta. Jag försöker vara uppmuntrande mot vänner och bekanta som är författare eller konstnärer fast det är lätt att jag fastnar i mina egna arbeten. Från och med nu ska jag bli bättre på det. Dessutom ger det tillbaka väldigt mycket tillbaka och vi kan inspirera varandra.

Några väl valda positiva ord kan vara lika välsmakande som nyplockade körsbär!

Körsbär i din hand 

(Veckans text på SkrivarSidan januari 2013)

Nästan alltid var vi i den hemliga trädgården. Det var vår favoritplats. En vildvuxen, övergiven tomt, en bit in i skogen nära våra hem. En gång hade där funnits ett liten stuga men den var sedan länge riven. Kvar fanns lite förvildade trädgårdsblommor och några fruktträd.Äpplena smakade surt men varje sensommar smakade vi på dem ändå, grimaserade och spottade sedan ut. Det hade blivit en återkommande ritual, bästa väninnor emellan. 

Av några gamla plankor byggde vi en koja. Den var inte så avancerad, vi lutade bara brädorna mot resterna av en stenmur och fick på så sätt ett litet krypin. Vi tyckte det var den mysigaste kojan i världen och regniga dagar satt vi där under, iklädda våra likadana röda regnkappor och njöt trots att vattnet strilade in mellan plankorna. Vi väntade på att grodorna skulle komma fram för det gjorde de alltid när det regnade och vi undrade varför de tyckte så mycket om regnväder för själva föredrog vi solsken. 

Det fanns två stora körsbärsträd i vår trädgård. Du var den som modigt klättrade upp för att skörda de röda godsakerna åt oss medan jag ängsligt väntade nedanför. Jag var höjdrädd. Det räckte med att se dig klättra högt uppe bland grenarna för att mina ben skulle mjukna till sladdriga kolasnören. Skräcken sitter i fortfarande. Alltid när jag mot min vilja tvingas upp på höjder högre än jag är bekväm med tänker jag på barndomens solvarma augustidagar och våra körsbärsträd. Jag önskar att jag delade din oräddhet. 

När tonåren kom och vi blivit för stora för den hemliga trädgården upptäckte vi att vi inte längre hade något gemensamt. Om sanningen ska fram tyckte vi inte alls om varandra längre och efter högstadiet hamnade vi på olika gymnasier och tappade helt kontakten. Tanken har slagit mig att det vore roligt att nu, som vuxen söka upp dig för att se hur ditt liv blev. Hur många av dina drömmar som slog in. Jag  drar mig till minnes vår vilda diskussioner om framtiden och småskrattar vid tanken på hur förvånad jag skulle bli om du faktiskt bodde i en borg och var den lycklige ägaren till två vita ponnies. En krigarprinsessa till häst med svärd och pilbåge var vad du skulle bli. Tydligt minns jag dina drömmar men kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag önskade för egen del. I jämförelse med dig var jag oansenlig och grå. Det var du som var äventyrerskan. 

Jag söker aldrig upp dig igen. Så lång tid har passerat och när vi sågs sist hade vi redan vuxit ifrån varandra. När jag tänker på dig vill jag bara minnas våra lyckliga dagar i trädgården och hur solen värmer ditt fräkniga ansikte. Jag vill minnas barndomsidyllen och alla skratt vi delade, doften av varm mossa och jord, surret av sömniga insekter. Jag vill minnas dig när du stolt håller fram en hand fylld med nyplockade körsbär. Röda, söta och fyllda av sommar. 

Jag har alltid gillat planeten Mars och känt att det är min planet på något sätt. Ibland kan man se den från Jorden med blotta ögat och då drabbas jag av en svindlande känsla. Så nära, men ändå så långt borta. Röd och vacker skiljer den sig från de andra himlakropparna. Färgen kommer sig av den stora mängden rostat järn som finns både på ytan och i atmosfären. Mars är som de andra planeterna i vårt solsystem uppkallad efter en gud – beskyddaren av Rom. Dess symbol är ♂.

Min födelsemånad är mars, jag älskar färgen roströd, mytologi är ett av mina stora intressen.

I många har har jag burit på en historia där Mars spelar en stor roll. Förhoppningsvis skriver jag ned den en dag men jag har ju så många berättelser som vill ut. Tiden räcker inte till. Vi människor existerar under svindlande kort stund, till skillnad från planeterna som funnits längre än det vi kallar liv. I sci-fi-serier är ofta Mars koloniserad av människor och / eller andra humanoider. Alldeles nyss kändes det som en omöjlighet. Nu verkar det inte vara alltför långt borta. Vem som blir först med att sätta upp en bosättning på den röda planeten återstår att se.

När jag var barn drömde jag om att resa dit, vad jag hoppades på att finna där minns jag inte. Jag vill inte längre resa till Mars men NASA har lovat att ta med mitt namn dit vid nästa expedition. Jag missade möjligheten med sonden Perseverance som gjorde en lyckad landning för några dagar sedan. Det barn som jag en gång var hade storögt och med misstro sett på den framtidssiare som kunnat berätta om detta. Mitt namn. På planeten Mars. Och i denna pestens tid är det väl ett spännande substitut för riktiga resor så gott som något. NASA gav mig ett boarding pass så jag vet att jag har något att se fram emot. Jag önskar att jag kunnat visa det för mig själv som barn, fast någonstans långt där inne finns hon kvar och jag tycker nästan att jag kan höra henne ge upp ett glädjetjut.

Jag tycker själv det är intressant att läsa om hur andra går till väga för att skriva en roman eller novell. Det verkar finnas hur många sätt som helst och jag tänkte berätta hur jag gör. Det är inte någon noga uttänkt strategi, jag har bara alltid gjort på ett visst sätt utan att fundera särskilt mycket över det. Efter att ha publicerat tre romaner och medverkat i ett tiotal antologier känner jag inte att jag behöver byta metod. Jag trivs och levererar.

Det första som nästan alltid kommer till mig är en titel eller en första mening. Ibland dyker de bara upp utan anledning och ibland inspireras jag av en plats, musik eller ett föremål. Kring titeln/meningen växer sedan en historia fram. Jag brukar tänka väldigt länge på min berättelse innan jag börjar skriva. Allra bäst tänker jag under långpromenader, helst med musik i lurarna. Karaktärer och lösryckta scener kommer till mig och så småningom har jag hela historien ganska klar för mig. Det är då det är dags att plocka fram datorn och börja skriva.

Förutom datorn och programmet Scrivener som jag trivs väldigt bra med, använder jag block och penna för anteckningar fyllda med symboler och pilar som inte är vettigt för någon annan än mig själv. Skeenden som jag lägger in längre fram i manuset kan kräva att jag ändrar något i början. För att kunna fortsätta framåt skriver jag ned det i min anteckningsbok för att ändra senare.

Ett tag testade jag med att skriva på schemalagda tider med krav om ett visst antal ord, men det fungerade inte alls för mig. Jag har läst det skrivtipset många gånger, men vi är alla olika och det gäller att hitta sin egen metod. I mitt fall blev det fullständigt meningslöst att tvinga mig själv att skriva 2000 ord om dagen som sedan inte gick att använda. Jag skriver hellre kortare snuttar som jag är nöjd med eller låter bli att skriva helt under en längre period och sedan kör ett maraton flera dagar i sträck. Då kan jag också avsluta sessionen med känslan av att ha åstadkommit något som fört berättelsen framåt

När ett grundmanus äntligen är skrivet är det redigering som gäller. Om och om igen går jag igenom texten för att ändra, flytta om, stryka, skriva nytt och rätta till. Det är ett ganska slitsamt jobb fast samtidigt kul. Och frustrerande. Det är i den här fasen som jag ofta frågar mig själv vad jag håller på med egentligen. Är det värt all tid och möda bara för en bok? Tydligen tycker jag det för jag har hittills inte gett upp.

Slutligen är det dags att skicka till lektör. Personligen tycker jag det är bättre att låta en person med kunskap om lektörsarbete att läsa än att skicka ut till många testläsare som inte har mer erfarenhet än att de gillar att läsa och kanske också skriver själva. En duktig lektör ska kunna se min bok för vad den är och hjälpa mig att förbättra den utifrån just min författarstil. För många kockar inblandade tycker jag ger en sämre soppa, men som sagt, det här vad som fungerar bäst för mig. Andra gör annorlunda för det fungerar för dem.

När manuset kommer tillbaka till mig igen brukar vi diskutera tillsammans utifrån lektörens noteringar. För min del känns det inte givande att bara få massa kommentarer. Deet kan vara så att något som jag tycker är viktigt för boken inte framkommer och nu får jag möjlighet att förklara det. Tillsammans hittar vi lösningar på sådana saker. Och sedan är det bara att fortsätta redigera. Lektören läser igen för att kolla att manuset nu fungerar som det är tänkt.

Den sista biten är den tråkiga, men ack så viktiga, korrfasen och även här behöver jag hjälp. Det är verkligen väldigt svårt att hitta alla små förargliga fel för hjärnan fyller automatiskt i saknade ord och bokstäver. I det här läget är jag så trött på min egen text att jag inte ens vill ge ut romanen eller novellen längre. Med mycket kaffe och en hel del choklad till tröst tar jag mig igenom det sista stadiet också. Till min stora förvåning har jag så småningom ytterligare ett färdigt verk.

Just nu jobbar jag med grundmanuset till min fjärde roman. Det känns väldigt spännande att ha börjat på en ny berättelse. Förhoppningsvis kan den ges ut någon gång under 2021, men det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att boken blir så bra som det är möjligt och att jag under skrivprocessen utvecklas som författare.

I över tre år har jag haft manuset till Shessandras hjärta som min närmaste kompanjon. Nu när boken är på tryckeriet och boksläpp närmar sig är det marknadsföring som gäller. Eller borde vara det i alla fall, men hjärnan accepterar inte det. Mitt huvud svämmar över av nya bokidéer som jag vill jobba med, för som författare är jag färdig med Shessandras hjärta. Sista punkten är satt, redigering och korrläsning är klara. Det finns inget mer för mig att tillföra. Tycker jag.

Samtidigt så vet jag att det är nu en annan fas av författarlivet tar vid. En fas som jag inte tagit ordentligt vara på vid mina tidigare boksläpp eftersom det är skrivandet som driver mig och inte säljarbiten. Den här gången ska jag göra ett bättre jobb med att sprida boken för jag vill självklart att den ska bli läst av så många som möjligt. Det finns ju faktiskt inget som hindrar att jag även ägnar en stund varje dag åt ett nytt manus. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Om två veckor kommer leveransen från tryckeriet och 26 november är det boksläpp.

Tre år har passerat sedan jag började skriva Shessandras hjärta och det ena efter det andra har inträffat som gjort att den inte blivit färdig. Flera gånger har jag sagt ett släppdatum och sedan har det blivit framskjutet. Nu är den i alla fall klar på riktigt. Tryckfilerna är ivägskickade till tryckeriet och boksläppet sker den 26e november.