Frek och Sussna

Kortnovellen Frek och Sussna publicerades första gången på siten Swedish Zombie som då var en bok- och skräckblogg. Det var många läsare som fastnade för berättelsen om de övergivna barnen, vilket resulterade i en längre novell vid namn Där döda hus talar som finns utgiven som e-novell av Epok förlag. Stort tack till Jesper Holm för den fantastiska illustrationen.

 

frek och sussna_500pxl web

Illustration av Jesper Holm.

Frek och Sussna

De hade en sådan underlig dragningskraft, huslängorna bortom kullen. Hon hade smugit tillbaka dit trots att hon inte fick. Ingen hade tillåtelse att gå dit och om Frek, hennes äldre bror, visste att hon var där skulle han bli vansinnig av ilska. En gång hade han kommit på henne. Då hade han slagit henne – hårt över ansiktet – och tvingat henne att lova att aldrig sätta sin fot där igen. Hon hade lovat dyrt och heligt, men ändå inte klarat av att hålla sig därifrån. Rädd för att få mer stryk var hon mycket försiktigare numera vid de få, men värdefulla, tillfällen hon besökte platsen.

Det hade varit rådet som tagit beslutet om förbudet för länge sedan och det hade varit av omtanke för hela gruppens säkerhet, det visste hon men höll inte med. Alla de gånger som hon varit där utan att det hänt vare sig henne eller någon av de andra någonting, gjorde henne säker på att de som levde i husen inte kunde följa henne när hon gick tillbaka till boplatsen.

Sussna hukade sig för att komma in under ett nedrasat betongblock och smet vant ned för en skräpfylld trappa. Hon visste sedan tidigare att där gick det att komma in, för den tunga dörren var inte riktigt stängd. En glipa mellan vägg och dörr fanns där, tillräckligt bred för henne att klämma sig in genom. Hon började som alltid med att sticka in handen och vinka till de osynliga som bebodde byggnaden för då inträffade det förunderliga att gången därinnanför lystes upp av vita rör i taket. Det blinkade och knastrade en stund innan ljuset stabiliserades. I kontrast till det tungt grå dis som alltid rådde utanför tyckte Sussna att ljuset var välkomnande och kunde inte alls förstå de andras rädsla. Om nu det folk som levde där ville dem något illa hade de väl tagit henne för länge sedan?

Hon visste bättre än att försöka säga emot Frek och de andra igen. Det räckte med att bli slagen en gång. Med en djup suck fortsatte hon längre in i gången. Det fanns flera dörrar på båda sidor, en del omöjliga att öppna, men inuti de utrymmen hon kunde komma åt fanns de mest förunderliga saker. Mycket var nedpackat i kartonger och hon älskade att rota i dem för att se vad hon kunde finna för skatter. Den här dagen motstod hon deras lockelse och smet förbi dem för att istället välja en dörr längre bort. Bakom den fanns en trappa som ledde upp till våningarna ovanför och det var dit hon ville nu, till några särskilda utrymmen som hon upptäckt redan första gången hon var här. Det hade varit som om en magisk kraft dragit i henne, som om osynliga trådar funnits mellan henne och rummen och det var dit hon letat sig när hon gått igenom alla de hem som fanns i huset. Att det var hem hade hon förstått med tiden, det var bara det att de som bodde där var osynliga eller instängda i konstiga lådor.

När hon gått upp för den första trappan och nådde bottenplanet bestämde hon sig för att åka med det flygande rummet istället. Hon tryckte in den knapp som öppnade dörren och besvarade sedan artigt den osynliga kvinnan som hälsade henne välkommen. Med tiden hade hon lärt sig vad hon skulle säga för att komma dit hon ville.

 ”Fem.” Hon kände det välbekanta pirret i magen när flygrummet sattes i rörelse. Kvinnan verkade inte kunna lämna flygrummet och detsamma gällde för alla som bodde i de förbjudna husen. De var för evigt fast på sina platser.

 ”Kommer snart”, mumlade Sussna till henne när hon klev ut igen till ytterligare en lång gång kantad av dörrar. Målmedvetet gick hon direkt till sin favoritdörr och in till de rum hon älskade att vistas i. Där var alla titthål hela. I vissa hem var de krossade och det vassa genomskinliga låg spritt över golven medan regnet och vinden långsamt förtärde allt som fanns där inne, men här var det torrt, åtminstone torrare än i den koja som hon och hennes vänner sov i. Elden som de alltid hade tänd gav ljus och lite värme, men den stickiga röken fick dem alla att hosta om nätterna.

Lägret förbättrade de hela tiden så gott de kunde, men de ostadiga kojor de åstadkommit kunde inte mäta sig med detta och återigen önskade hon att de andra kunde komma över sin rädsla, för här skulle de kunna leva gott. De osynliga verkade inte alls ha något emot sällskap heller, snarare tvärtom.

Sussna kröp upp bland kuddarna i soffan där hon trivdes allra bäst och lade armarna om ett stort, mjukt djur som alltid tyst och orörligt väntade på henne. Hon smekte dess lurviga päls och såg in i dess blanka ögon och undrade om han hade saknat henne. Varsamt tog hon upp den lilla dosa som hon alltid förvarade på exakt samma plats för att inte riskera att tappa bort den och tryckte på de knappar hon visste skulle ta fram de personer hon ville träffa. Den stora lådan framför henne lystes upp och två barn log mot henne. De verkade vara bror och syster, precis som hon själv och Frek fast flera år yngre och med förunderligt släta ansikten. De såg inte ut som hennes vänner, för de var alla knöliga och täckta med svidande sår. Sussna såg på flickans vackra långa hår och önskade att hon också hade ett sådant svall istället för de stripor som växte fläckvis på hennes röda skalp.

Med krokiga, svullna fingrar tryckte hon återigen på några knappar för att få se sin favoritsekvens med en märklig kvinna som inte kunde vara något annat än vad de andra viskande benämnde som en vuxen, något från det mystiska förflutna som hon var för liten för att minnas. De som var äldre än henne delade in tiden i före och efter, men de förklarade aldrig före och efter vad. Kanske inte de heller mindes riktigt, inte mer än att de vuxna en dag försvann och att de barn som blev kvar gömde sig i skogen, där de byggde den boplats som sedan dess varit deras hem.

Varför de skrämt viskade om dem kunde hon inte förstå, för den här som bodde i lådan verkade snäll och Sussna älskade att höra henne berätta om de två små barnen som hon kärleksfullt benämnde Fredrik och Susanna. Konstiga och märkliga namn som väckte smärtsamma känslor av längtan inom henne. Hon kramade det mjuka djuret och lät sin deformerade mun forma samma ord som alltid när hon besökte dem, men utan att själv förstå varför eller vad ordet hade för betydelse. Som ett kvidande gnäll från en valp kom ljudet djupt nedifrån strupen.

”Mammaan.

*

Sagt om Frek och Sussna.

”Frek och Sussna är väldigt lyckad novellkonst, kort med stort innehåll, välskriven och koncentrerad och med ett starkt slut som väcker känslor.”

Jonny Berg, redaktör för Swedish Zombie

”Riktigt bra novell! Ovissheten och mystiken kring vad som har hänt och vad jag egentligen läser om gör den väldigt spännande! Jag vill läsa mer!”

Johan Grindsäter, författare

”Min hjärna gick på högvarv för att försöka klura ut vad som har hänt – och så kom slutet. Obehagligt bra!”

Andrea Grave-Müller, författare