Om att vara en skaparsjäl

image


Så här långa inlägg blir det när jag bloggar på tåget.

Jag måste skriva, annars förtvinar min själ. Under hela mitt liv har jag skrivit och sedan förpassat mina alster till någon låda där de sedan samlat damm. Vid varje flytt till ett nytt hem har jag kastat mängder med papper fyllda av bokstäver. Tills för inte särskilt länge sedan vill säga.

För två år sedan tog jag mod till mig och skickade in en novell till bokförlaget Andra Världar som sökte bidrag till en steampunkantologi. Min text blev antagen och väldigt snabbt därpå blev fler av mina noveller utgivna och jag vann dessutom första pris i en poesitävling. Min debutroman släpptes för bara några månader sedan. Den skickade jag aldrig in till något förlag utan valde att ge ut på mitt eget nystartade Catoblepas förlag.

Ibland föreslår människor i all välmening att jag borde skriva något mer kommersiellt gångbart, som Crime Fiction till exempel. Då skulle jag kanske faktiskt kunna tjäna pengar på mitt skrivande menar de. Men de kan aldrig förstå varför jag skriver och även om jag nu försöker förklara så är jag ändå inte säker på att det är särskilt många som förstår. Det jag får ut av att skriva kan inte mätas i inkomster. Det kan inte mätas över huvud taget.

Alltför ofta tackar jag nej till fester och häng med mina vänner. Det beror inte på att jag inte tycker om dem ( jag älskar er, det vet ni), utan på att jag bara måste måla eller skriva just den kvällen. Det är för mycket som måste ut och jag är övertygad om att jag ändå inte skulle vara det bästa sällskapet vid de tillfällena.

Så finns stunderna när det är outhärdligt tomt. När ett projekt är avslutat och inget mer finns att säga. Det enda som hjälper då är att ta del av någon annan skaparsjäls kreativitet och läsa en bok, gå på en spelning eller en konstutställning. Fylla på med nytt.

Jag tänker att alla skapande processer är ganska lika varandra, särskilt de varianter där man är ensam. Sedan jag började dela med mig av mitt författarskap har ytterligare en dimension tillkommit. Jag lägger ned så mycket av mina tankar och känslor i mina texter, bänder ut och in på mig själv i månader och sedan plötsligt en dag är det dags att att dela med sig av det till världen. Det känns som att hänga ut själen till allmän beskådan och det är fruktansvärt jobbigt.

Men … när en bra recension dyker upp, eller en läsare hör av sig och berättar att min historia har berört då är det värt all den oro och ibland nästan ångest som alltid drabbar mig när det är dags för publicering.

Det är för väl att alla människor är olika och att inte alla har behovet att emellanåt försvinna från den gemensamma verkligheten för att skapa en egen. Det skulle antagligen var väldigt besvärligt om alla var konstnärssjälar. Eller så skulle det vara alldeles fantastiskt och underbart.

Kommentarer inaktiverade.